springer på taniga ben

Det här med att lägga sig i barnens lekar,
vi var hos kompisar, som har en unge i våra barns ålder, han är precis mittemellan dem och tycker förstås att vår äldsta är coolare än vår yngsta, bara för att han är lite större.
Och de leker ofta fint, det ser särskilt ut så på håll, men jag som ständigt (säkert för ofta) har tentaklerna ute hör och ser att de två äldre gaddar ihop sig mot min yngsta, driver lite med honom, retas lite.

Och man ska ju inte lägga sig i, men jag kan inte låta bli att säga till när jag hör att de planerar bakhållsanfall med vattenpistoler på honom, han som inte har nån alls, och när han sen säger "jag VILL INTE" med gråtrösten och de ändå sprutar honom full av vatten ryter jag till lite. Eller i alla fall hojtar. Och ingen annan vuxen säger nåt, bara tittar, och jag känner mig dum och överreaktiv på något vis, och tänker att jaha, det kanske bara är ytterligare ett tecken på att jag har bättre kontakt med den lilla, jag kanske särbehandlar honom för att han står mig närmare, alltså ytterligare en anledning att känna sig dum, för det har jag dåligt samvete över redan, att jag förstår honom mer, att vår kontakt är på ett annat sätt, jag vet inte,

men jag mår så dåligt av att se hur taskiga de stora killarna kan vara mot honom, och hur de andra vuxna, min man och våra kompisar, nästan aldrig säger någonting. Ingen säger något utom jag och sen när vi åker hem mår jag dåligt för att jag känner mig som en jobbig häxa som gapar på barnen. Som får ont i magen av att se hur utanför den lilla är.
Hur de stora barnen ligger i en hängmatta och min sjuåring vill vara med. Kompisen, som är åtta, säger "nej du får inte plats" men sen får han faktiskt vara med ändå men på nåder liksom, som vanligt.
Efter att ha stått stilla bredvid i tio minuter och bara tittat på storgrabbarna (som ju egentligen inte är så mycket större, utan ett respektive två år större). Och det gör som sagt ONT i mig. Jag vet inte om det är för att han och jag är lite i symbios, eller för att jag som under perioder har varit lite småretad eller rentav mobbad i skolan, eller för att jag själv är lillasyskon och känner igen mig?

Men det finns inget ont i honom, han är så komplett oskuldsfull och god och snäll. Nu låter det som om jag menar att alla andra ungar är elaka. Så menar jag förstås inte. Men det är något särskilt med honom. En gammal vänlig själ i en mjuk sjuårings kropp. Min nioåring är också en fantastisk människa. Känslig och vacker och ljuvlig. Men mer retsam, mer possesiv, mer kontrollerande.

Men sen åkte vi hem därifrån och jag kände mig dum som vanligt. Fundersam och dum och arg och ledsen. Tårar innanför ögonlocken i flera timmar efteråt. Jag känner mig så ARG!
Och när vi kom hem tog jag upp det med min man, bara sa nåt om att jag undrar varför det är så. När jag vet att han egentligen också tycker att det är lite ojämnt när de tre gossarna leker. Men han säger alltså inget.
Och han sa inget när jag frågade heller.

Och så går dagarna. Med tystnad, allt som oftast. Men hemma i soffan på kvällen sitter två smågrabbar nära mig, och den stora är mjuk och följsam med fjunig nacke och långa ben, och vi äter knäckemackor med ost och dricker mjölk och tittar på dansprogram.
Men i mig finns funderingarna kvar. På hur mycket man får lägga sig i. På varför jag reagerar som jag gör.