Grodan saknas oss. Det är tomt utan honom. Han roar sig fantastiskt hos mormor och morfar. Vi får dagliga rapporter om allt han gör.
Sambon och jag sitter ju inte bara och längtar sönder oss. Det vore ju ganska bortkastat och värdelöst.
Idag bjöd vi Farmor och Farfar på grillafton ute på krogen. Som tack för att de har hjälpt oss så mycket med altanbygget. Det var trevligt som alltid. Och det är roligt att få bjuda. Så nu är det mycket möjligt att vi just startat en tradition. De bjuder ju på julbord varje år. Så en bjudmiddag på sommaren som vi står för skulle sitta riktigt bra. I like traditioner. A lot.
Annars så har vi mest hållt på hemma. Sambon har börjat isolera garaget. Jag har hållt på inne i huset. Surt att hans jobb syns mycket mer än mitt. Men det behövs ju trots alls. Vi ska försöka ta en kväll och gå på bio. Kanske hångla loss lite i soffan. Vi ska se till att njuta av sånt som är svårt när Grodan ska vara med. Så vi inte sitter och bara längtar efter den lilla rödtotten.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte