imorgon ska valpen och jag tävla. och i morse skulle jag gå ut och träna en stund och det gick fan i mig SKITDÅLIGT. jag tycker att jag har varit ganska lugn inför det här ändå, men nu känner jag mig rätt skakig, och hur det kommer att bli imorgon vågar jag inte ens tänka på. jag bryr mig inte så mycket om vilken placering jag hamnar på så länge jag känner att jag har presterat så gott jag har kunnat utifrån mina förutsättningar. det finns ett moment som valpen ÄR rätt svag i, och jag förväntar mig inte att få några höga poäng där. men att nolla ett moment som har suttit som berget tidigare känns INTE okej. men men.
det är synd att mitt självförtroende är sådär svajigt, men jag får intala mig att det inte är någon RIKSKATASTROF om jag skulle råka göra bort mig. jag är långt ifrån den första och lär inte bli den sista heller. men eftersom valpen är en ras som man normalt inte förknippar med tävlingslydnad så inbillar jag mig att jag har ögonen på mig på ett helt annat sätt, och eftersom alla raserna skrivs ut i startlistan så är man inte direkt hemlig. och vi ska dessutom till den klubb där vi gick vår första valpkurs, så någon chans att glida igenom denna händelse lite anonymt sådär finns nog inte på världskartan.
fast från och med nu ska jag bara tänka på att jag faktiskt kommer in på planen med världens finaste och lydigaste valp och vi ska visa hela världen (nåja...) hur de här tävlingsmomenten ska utföras korrekt. no more katastroftänkande, för vi kan det här, vi KAN, på min senaste kurs som hölls av en lydnadsdomare så blev jag ju för farao UPPMANAD att börja tävla, och det var det minsann inte alla på kursen som blev.
men ändå. några hypotummar för säkerhets skull i morgon förmiddag hade säkert inte skadat.