bröllopsyra

Ja herregud, maratonveckan, eller egentligen maratonveckorna, är över, och vi är jättetrötta och sega men det har varit fina dagar. Det började ju för två veckor sen när min man fyllde år, och vi var på fest på kvällen. Sen rasade det på med andra grejer och så kom Pocks med familj hit i två ljuvliga dagar och sen var det jobb och jobb i några dagar.

I tisdags åkte mannen och jag till Stockholm. Vi skulle varit där hela dagen men kom inte iväg förrän på eftermiddagen så det vi hann med i Stockholm var en enda affär och en restaurang och sen konserten förstås. Sen slocknade vi på vårt pyttelilla hotellrum och på onsdagen åkte vi vidare söderut. Jag jobbade och träffade fina jobbgänget som jag inte har träffat på läääänge, och satt uppe i en hotellbar och drack cava till tre på natten. Torsdag: tidigt upp, med tappad röst, och sen åkte jag tåg hela dagen, tåg som försenades och därför kom jag inte hem förrän halv sex. Då var det packning och tvättning och på fredagen åkte vi söderut IGEN för bröllop.

Och ACK vilket bröllop. Alla gäster bodde på det hotell där festen hölls, så det var en tajt och bra stämning. Jag var bröllopsfotograf och paret var så vackra att det var plättelätt att ta fina bilder. Majigt! Jag grät i kyrkan, jag höll ett litet tal med min extremhesa röst och förändrade därmed lite inställningen till mig själv ("jag är inte en sån som håller tal"), min man var snyggaste mannen där, mina barn skötte sig exemplariskt, vi satt med några engelsmän som var fantastiskt roliga, jag vill till och med drista mig till att säga att vi fick två nya kompisar.

Och alla i gamla tjejgänget var där och vi dansade disco i fyra timmar på raken och skrattade och smågrät och kunde texterna till allt och delade drinkar och retades som vi brukar. Och av allt dansande blev vi svettiga, så svettiga att bruden och jag drack vatten direkt ur varsin karaff som stod på honnörsbordet. Eeeeh.

Och brudens lillebror var där. Pojken som var min första kärlek, min första kyss, mitt första hångel. Nu har vi inte setts på... femton år. Han högg tag i mig på dansgolvet och vi spexdansade och jag konstaterade "sist vi dansade var du tjugo centimeter kortare än jag" - för det var han när jag var tretton och han elva, och killarna i min klass häcklade mig som var ihop med en yngre kille - och han kontrade med "sist vi dansade var du inte så här... häftig". Och hade det varit en romantisk (brittisk) film eller bok hade vi förstås insett att vi var varandras kärlek och smugit iväg och hånglat i något prång. Eller om jag inte hade varit lyckligt gift. Nu stannade det vid spexdans och en delad cigarett på en balkong och jag kunde konstatera att den lilla korta pojken numera är en stor och ståtlig man med tatueringar och skäggstubb och nåt slags hockeyspelarutseende (på det positiva sättet). Sen dansade vi en klassisk tryckare till Bryan Adams "Everything I do (I do it for you)", innan vi sa tack och hej. Sen gick jag in till min sovande familj och tvättade mitt super-upptuperade hår.

Idag har vi firat vår fina rara sjuåring, först med hotellfrukost och sen lite Tom Tits i Södertälje. Och sen en liten bonusträff med Pocks och hennes rara familj, för cirka femte gången på en månad. Helt lyxigt! Och nu är vi äntligen hemma och alla sover utom jag. Men snart sover jag också.