Det har varit en fantastisk helg. Trots att idag gick mest åt att ha ont i axlar och nacke. Jag älskar min Sambo så ofantligt mycket och jag älskar det faktum att vi har en alldeles vanlig lite småtrist vardag. Jag blir alldeles mjuk i hjärtat över att vi än så länge skrattar åt varandras egenheter. Jag smälter när han gör saker för min skull. Jag är så obeskrivligt glad för att jag har träffat denna snälla, ömma och omtänksamma människa. Tänk att han blev min.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte