Greys Anatomi trycker på öm punkt

Det var Grey's Anatomi i onsdags.
1) Jag har i princip slutat sett serien. Följde den slaviskt i flera säsonger men nu var det längesen sist.
2) Jag hade läst i tidningen att det skulle bli ett sjung-avsnitt... vilket jag hatar, så jag hade verkligen inte tänkt att sett avsnittet i onsdags.

Men jag hade ju glömt de två punkter ovan. Så när råkade zappa in när det precis skulle till att börja gjorde jag misstaget att "komma ihåg" att detta är min favoserie.
Var det någon som såg avsnittet i onsdags? Jag grinade!! Grinade från början till slut. Med andningspauser under reklamen. Tårarna bara forsade. Sambon var inte speciellt intresserad. Han surfade in på SVT Play, satte på sig hörlurarna och kollade på ett avsnitt av Landgång. Men han var tillslut tvungen att stänga av datorn. Han klarade inte av att titta på sitt program medan jag bara låg och skakade i soffan, alldeles bredvid honom. Så han tog av sig hörlurarna, la bort datorn och satt bara och klappade mig.
- Det är bara på tv, sa han.
Jag bara grinade.
- Men de var ju så lyckliga, hulkade jag ur mig.
Senare fick jag även ur mig
- Tänk, den är så liten. Tänk om Grodan hade varit så där liten när han kom. Fattar du, han var stor i jämförelse.

Det var det enda jag fick sagt under hela programmet. I övrigt bara grinade jag. Det påminde väldigt mycket om mina floder av gråt under graviditetn. Nu är jag inte gravid, och väldigt säker på den saken, men Sambon fick ändå kontrollfråga om jag verkligen var helt säker. För jag grät som om jag höll på gå sönder.

Det är så mycket som har hänt i mitt liv på relativt kort tid. Massa saker har fallit på plats på ett nästan magiskt sätt. Och det finns stunder då jag tänker att det här är inte möjligt. När som helst så tar det roliga slut. Man tänder lamporna i taket och festen är slut. Jag kan få såna där korta, korta flashar som om det skulle vara varsel om tråkigheter. Jag kan sitta i bilen på väg hem en kväll och bara få en känsla
- Här på vägen kommer jag och krocka.
Tanken är över på bråkdelen av en sekund, men den hann ändå tänkas och adrenalinet pumpat igång. Eller så får jag för mig att jag står där, ensam med hus, bilar och Grodan. Något har hänt Sambon och vi ska leva vidare. Tanken får mig att baxna.
Det är morbida tankar, jag vet. Men min hjärna gör sånt ibland. Normalt blir jag inte så skärrad när en sån tanke kommer förbi om någon av mina nära och kära. Jag vet att det är hjärna som leker med spöken och det finns ingen verklighet i det. Inte heller kommer något att hända för att jag har fått den förbjudna tanken. Så brukar jag känna. Men när dessa tankar kring Sambon och mig dyker upp så får jag svårt att andas. Tanken att behöva leva vidare känns skrämmande. Att behöva axla ansvaret vi båda bär idag. Eller att han ska bli ensam kvar med Grodan. Och så den där lilla jäveln som sitter någonstans och viskar "Lyckan kan inte bara fortsätta uppåt"

Egentligen så vet jag att spinnen jag har haft i mitt liv senaste två åren inte behöver sluta i bedrövelse. Vi kan få alldeles vanliga vardagsproblem som tonar ner rosaskimmern. Men tankarna som flaxar förbi skrämmer mig så in i bängen.
Onsdagens Greys var ju just min mardröm. Högst upp på lyckotoppen hände det som inte får hända. Och allt var dramatiskt och där stod kära och bara tittade på. Oförmögna att göra något annat än vänta och se. Det träffade mitt i hjärtats rädda och ömma punkt. Att det dessutom föddes en alldeles för tidig lite plutt också gjorde ju inte saken bättre. Grodan var aldrig så liten. Och vår tid var aldrig traumatisk och hemsk. Tvärtom. Vi hade en alldeles rosig tid på sjukhuset. Men det var inte alla som hade det så där. Och mitt hjärta öppnades, svalde dessa själar och har dem inbakade i mitt hjärta. Och varje gång jag ser en tidig liten parvel i kuvös, med en mamma-hand eller pappa-hand instucken i kuvösens hål så bryter jag ihop. Inte för min egen skull, utan för de där som bodde på Neo samtidigt som jag men inte hade en fullt lika mjuk och mysig vistelse som jag.
När avsnittet tillslut var slut så var jag det med. Helt uppäten av den känslostorm som vaknade i mig.
- Du ska ju inte se sånt där, sa Sambon medan han strök mig över håret. Eller så får du sitta med två Lambirullar under ögonen.

*skrattar* Ja, de hade varit dyngsura kan jag ju meddela.

[Såg ni inte avsnittet så hände följande: Gravid doktor och hennes flickvän doktor krockar. Gravid doktor flyger ut, flickvän doktor klarar sig bra. Hela avsnittet handlar om att rädda Gravid doktor och barnet. Barnet får förlösas i v23. Är alltså yttepytte. Alla sjunger och det mot alla odds blir väldigt bra tv och jättedramatiskt. Gravid doktor klarar sig *puh* och barnet också... så vitt vi vet... kan tänkas bli mer i ämnet i senare avsnitt(?)]