Viktigt

För mig i alla fall. Ända sen tidigt förra våren har jag märkt att det går på fel håll. Vikten alltså. Först tänkte jag att ja, ja. Så är det när man är sambo och lyckligt. Några trivselkilon får jag väl stå ut med. Har varit storlek 36 i stort sett hela mitt vuxna liv, med undantag för åren kring barnafödande.

Sen kom förra sommaren och jag började dessutom må kasst. På senhösten fick jag min hypo diagnos och också en förklaring till viktuppgången. Men jag trodde givetvis att den skulle klinga av när jag började medicinera. Inbillade mig till och med att jag skulle tappa de där extra kilona jag lagt på mig.

Under vintern som gått har jeansen suttit tajtare och tajtare. Inte skönt.
I påskas plockade jag fram lite sommarkläder. Och det var bara att inse, de passar inte. Nu är det fan i mig inte kul längre! Jag har faktiskt funderat på vad jag stoppar i mig och nä, jag har inte ändrat mina kostvanor så nämnvärt. Det trista är att det fortsätter bara. Nu är jag en klockren 38 som snart tangerar strl.40.

Tog upp det med läkaren, som i vanliga fall är lyhörd, men nu bara talade om att jag är ju i den åldern. Bah! Visserligen hamnade jag i klimakteriet väldigt hastigt, men inte drog jag på mig några kilon då. Snarare tvärtom.
Boven i dramat måste helt enkelt vara hypon. Men varför rättar det inte till sig när man medicinerar? Jag har börjat träna och jag tar mina hundpromenader. Visserligen hade jag underfunktion igen nu före påsk och fick höja dosen, men jag känner ju att det sakta men säkert bara går på fel håll.

Och nä, jag är inte tjock, men jag börjar faktiskt vantrivas med detta. Hur ska det sluta? Banta tror jag inte på. Tvärtom tror jag på att äta regelbundet och någorlunda vettigt. Vettigt i veckan och synda på helgen har för fan fungerat hela mitt liv. Skit!

Idag måste jag handla nya sommarbyxor, för jag har inga att ha på mig.