varför gör man det så svårt för sig?

De senaste veckorna har jag flera gånger frågat mig själv om jag är dum i huvudet? Jag har ett bra jobb, jag får jobba med frågor jag tycker är viktiga. Jag får i stort bestämma själv vad jag gör, jag får åka på konferenser och möten och lära mig nya saker. Jag har hyfsat bra betalt och trevliga arbetskamrater. Ändå väljer jag att lämna detta för något som jag inte vet hur det kommer att bli, visst en hel del av frågeställningarna är ungefär de samma men från en annan ingångsvinkel. Jag kommer att få styra mitt arbete helt själv, vilket väl är både av godo och ondo, förhoppningsvis mer att säga till om, mer betalt och bättre pendling. Är det skäl nog frågar jag mig?

Jag får läsa igenom min chefs motiveringspapper för att få anställa en ersättare till mig. På pappret ser min nuvarande roll ut att vara en nyckelperson för hela företaget och säkerheten hotas menligt om de inte snarast får ersättning för mig. Jag förstår att det måste spetsas till lite för att övertyga de som håller i pengarna under vårt anställningsstopp men jag känner mig usel i alla fall och ifrågasätter mitt val flera gånger per dag.

Samtidigt kan jag inte annat än att se fram emot det nya jobbet. Det ska bli så himla spännand att få se en ny del av koncernen. Det känns som om jag blivit "vuxen" och lämnar det trygga boet. Jag ska äntligen få visa vad jag går för utan någon chef som kan skydda och/eller få äran för mina framsteg. Det kommer att bli skitjobbigt att behöva driva helt själv men jag måste få prova, testa om det funkar. Det är nog där den främsta drivkraften till bytet är. Mitt nuvarande jobb är tillräckligt spännande och varierande så att jag nog skulle kunna jobba kvar till pension utan att dö av tristess, men jag känner att jag måste testa vad som händer om jag lägger in en växel till. Om jag någon gång i framtiden får vara med och leka med de stora pojkarna och flickorna på riktigt.