lördagsledsen

Alltså. Dagarna bara svisch svisch och min man somnar vid nio och jag somnar vid elva, vilket jag HATAR, det är inte alls fint att lägga sig så tidigt men jag måste eftersom jag jobbar så mycket, men egentligen vill jag vara uppe till kanske tolv-ett. Men jag somnar som en dront vid elva och då sover min man sen länge. I något annat rum. På grund av barnaläggningar och snarkningar sånt. Så där LIVET liksom.
Och jag ligger själv i stora dubbelsängen, kanske med en sexåring bredvid mig, och jag tänker på att först var det vinter och allt var lugnt, sen andades det vår och allt drog i gång helt massivt och jag jobbar varannan helg och de helger jag är ledig så ska mannen iväg på saker och när jag inser det, och tänker på hur lite tid vi har till varann i veckorna, så börjar jag förstås grina och tänker att vi kanske hinner prata lite mer om några månader.

Och så läser jag i en Jesper Juul-bok om barnuppfostran att om barn bråkar om mat eller sömn eller att gå till skolan beror det ofta på föräldrarnas relation. Att de inte tydligt nog VILL HA VARANDRA, att de älskar varandra och önskar varandra i sina liv. Och så tänker jag att jaha, det kanske beror på det då. Det kanske är så, kanske något är fel.

Eller så är det bara min svaga självbild som gör att jag som ett rö för vinden tror på varenda teori eller åsikt jag läser. Jag tänker förstås genast att vi inte älskar varandra nog eller vill ha gemenskap med varandra tillräckligt mycket.
För någon gemenskap har vi knappast nu. Kanske om ett halvår om vi lyckas ordna det så som vi tänkt med våra jobb, men jag är rastlös NU och har kroppskontaktsbrist så det skriker om det.
Och så blir jag ledsen över att han så självklart ska iväg på helgerna medan jag säger nej till jobbgrejer och lite umgänge också bara för att vi har NOLL tid med varann.
Eller så är det bara jag som är missunnsam. Som vanligt.

Åh, vad jag låter bitter, det är jag inte men jag är trött. Jag är trött på barnabråk och tröttma och jag är trött på att jag har ätit duktigt LCHF i fem veckor utan minsta resultat (fast jag mår bättre och är ändå piggare än innan, förstås)och jag känner mig tjöck och svullen.

Men jag vaknar av att min sexåring ligger bredvid och tassar omkring på mig med fötterna liksom liggandes. Och han smyger armarna kring mig och är allmänt gullig och fin. Det är fint.