Ã… så jobbe man

Tisdagmorgon. Detta är min tredje dag tillbaka på jobbet. Jag kan ju inte säga att jag har börjat jobba än direkt. Det går inte så snabbt att komma tillbaka i svängen där jag jobbar. Man måste ta reda på en hel del innan man kan släppa sargen och ge sig in i matchen. Men jag vet vad jag ska göra. Inte hur exakt dock, men vad. Det är ju en början i alla fall.

Just nu på tio-i-topp-listan står nog känslan att få komma hem och bara längta att få busa med Grodan. Istället för att på eftermiddagen vara så trött på hans ständiga krav på underhållnig och uppmärksamhet. Det känns inte bra att säga det, men mot slutet av min mammaledighet hade jag faktiskt inte tillräckligt med ork att sysselsätta Grodan fullt ut hela dagen. Resultatet blev ju förstås en gnällig Groda och en sur mamma. Nu kommer jag hem och är full av bus. Precis som Grodans pappa var när han kom hem från jobbet. Åh så roligt det är att vara mamma-full-av-bus.

När jag rullar runt på golvet med en skrattande Groda tänker jag
- Varför gjorde jag inte sånt här hela tiden när vi var hemma? Nu är tiden slut, jag borde ha utnyttjat den bättre och uppskattat den mer.

Jag tänker så, fast jag vet att det är fel. Det känns så nu för vi just har bytt. Med lite perspektiv tror jag att jag kommer se att jag visst utnyttjade tiden hemma med Grodan alldeles förträffligt. Och att man kan inte vara bus-mamma-rullandes-på-golvet hela dagarna. Knäna, bland annat, räcker helt enkelt inte till. Det är svårt att tävla med en elit som Grodan. När det kommer till energireserv så står man väldigt platt mot honom. Han har hinkvis av det. Och hans jobb är att leka. Det är ett helttidsjobb han tar på största allvar.

Nu har han börjat kunna gå ute med skor. Haha, han är så jäkla söt. Jackan han har är lite lång. Den når ner till knäna, så när han stolpar omrking i sina skor och jacka så blir han så jäkla kort! Igår när jag kom hem såg jag Grodans gula toppluva ute på gatan. Det var Grodan som var ute och gick med mormor och morfar. Haha, jag höll på att skratta på mig och hjärtat svällde oroväckande nära bristningsgränsen. Så söt min lilla parvel.

Märks det att jag har lite Grodan-abstinens? Jag har inte riktigt transfererat mig än. Helt gått över till att bli working-mom. Gud, jag kommer bergis bli en sån där mamma som BARA sitter och pratar om mina barn på frukost, lunch och fika på jobbet. Neeeej!! Vill inte. Jag blir knäpp på de där brudarna som lyckas få in sina barn i precis varenda mening på jobbet. Inget handlar om vad de själa tycker eller tänker utan bara hur det förhåller sig till deras barn.

Shit, jag ligger risigt till. Tänk om jag kommer bli en sån. Jag vill inte. Vill verkligen inte. Speciellt inte eftersom jag tar så jäkla mycket plats. Jag snackar ju jämt. Det vore ytterst sorgligt om jag blev sån. Vi har en sån tjej på jobbet nu. Och hon trippar på mina nerver. Det har bara gått två dagar. Hon är så där lätt överenergisk, tar mycket plats, pratar massa, och såååå mycket av det hon säger handlar om hennes barn. Om jag inte passar mig kommer folk tycka att hon och jag är likadana. Hua, så hemskt.

Ok. Note to myself: SNACKA MEST OM ANNAT ÄN GRODAN PÅ JOBBET. DET KOMMER BLI TILLRÄCKLIGT OM HONOM ÄNDÅ.