Jag grinar hejdlöst

Jag skulle inte titta på veckans avsnitt. Jag skulle inte titta på programmet något mer alls faktiskt. Jag pratar om "En unge i minuten". Jag kollade på programmet förra veckan och jag grinade från början till slut. Det är en bieffekt som sitter kvar sen jag var gravid. När jag var gravid grinade jag till ALLT. Det mesta känns som att det har normaliserats och jag har blivit mig själv igen. Utom när det gäller förlossningar. Bara antydan till en förlossning så sätter tårarna igång. Det är som att trycka på en knapp. Och jag kan verkligen inte förklara varför.

Så förra veckan bestämde jag mig för att det här programmet är inget för mig. Men jag hade glömt bort att det går på tv på måndagar klockan nio. Så jag bara råkade zappa förbi och fastnade. Det föds en liten, liten förtidig krabat. Och jag kan inte byta kanal. Hennes förlossning är inte alls lik min. Men det finns tillräckligt med saker för att jag inte ska kunna zappa vidare. Och bara att se den där lilla bäbisen. Tänk, Grodan var så där liten. Det är så svårt att tänka sig. Vi har inte så många BRA bilder som visar hur liten han var. Så nu bara stirrar jag på tvbilderna. Och grinar så klart. Helt hejdlöst.

Jag vill inte se samtidigt kan jag inte sluta. Inte blir det bättre att jag idag har varit hos barnmorskan och vi pratade bland annat om min graviditet, förlossning, förgiftning och om eventuella framtida graviditeter. Jag har inte så många olösta issues när det gäller vad som hände oss under min graviditet. Jag tycker inte att det är jobbigt hur Grodan kom till livet och jag mår inget dåligt över hela kalaset. Men idag ska barnmorskan något som hittade en liten liten punkt som faktiskt stod i direktkontakt med tårkanalerna. Hon sa
- Det är viktigt att du kommer snabbt i kontakt med oss om du blir gravid i framtiden. För det är viktigt att du inte bara får en klinisk graviditet som din första kanske blev, utan att du även får känna dig normal och gravid.

Oj. Jag vet inte vad som vaknade i hjärtat när hon sa så, men det började sticka i näsan på en gång. Jag lyckades hålla mig tills jag kom till bilen. Men där fick jag sitta och grina en stund. Det lilla grynet som är på tv får mig att grina ännu mer. Lilla, lilla parvel. Det har tagit lång tid att skriva den här texten. Händerna har fått gått som vindrutetorkare för att skingra tårarna. Det finns något där, i djupet av hjärtat, som inte riktigt har hanterat och bearbetat det som hände. Men det ligger djupt och jag kommer inte riktigt åt det. Når inte själva kärnan.

Den är inte så stor, och jag känner inget större behov att reda i det här. Men shit så jag grinar när man kommer åt punkten.
Så där. Nu är programmet slut och jag får en chans att andas igen. Jag SKA INTE se det där programmet igen. MÅNDAGAR KL 21.00. Kom ihåg det Jazz.