Idag blev vi tillslut med två bilar. Äntligen säger jag. Fan vad jobbigt det har varit att leta bil. Det var nästan så att jag var beredd på att nöja mig med att bara ha en bil. Hellre än all den energi vi la på att leta efter en bil nr2. Men nu har vi vår andra bil.
Det blev så långt ifrån de krav jag från början ställde. Istället blev det mer efter Sambons önskelista på bilen. Inte för att han hårdnackat stått fast vid sina krav och vägrat vika sig, utan att ... ja, det bara blev så.
En kompis till mig undrade om vi inte var intresserad att köpa hans Volvo v50. Vi tittade på bilen och jag blev helt kär. Haha, jag kär i en bil. Vem hade anat? Men den var supermysig att köra och kändes mindre än vår v70. Fastän den inte är så väldigt mycket mindre kändes den helt i min smak.
Jag ville ha en liten, billig i drift bil. Sambon ville gärna ha en större, automat och gärna Volvo. Det blev som ni ser som han önskade. Men vi tittade på mångra mindre bilar. Och jag fick honom till och med att vilja ha en Ford. Men nu blev det så här. Det blir hur bra som helst.
Vi bor så att det behövs två bilar. Det GÅR att bara ha en, men vi gör livet krångligare. Speciellt när vi båda börjar jobba till hösten. Vi har ju trots allt flyttat ut på landet. För att vara i Stockholm vill säga.
Det känns skönt att veta att man har en bil ute på uppfarten om något skulle hända med Grodan. Det känns också skönt att veta att Sambon kan ta sig hem i rätt tid för att han har bil. Jag är jäkligt nöjd idag.
Biljakten är över. Äntligen.
Grattis! det är viktigt det där med känslan. Det är så mycket roligare att köra en bil osm man trivs med!
2011-03-19 22:55:12
Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte