Undrens tid

är inte förbi. I onsdags var jag och fikade hos en vän. Smaskade goda mackor och kaffe medan vi pratade om livet, jobbet, hundar och allt där i mellan. Hon berättade att hon tränat lite sporadiskt med en kompis i stan. Fast det var ju väldans långt att köra 6 mil för att träna en kväll. Så rätt var det var, hade vi bestämt att gå på träningen som finns i byn där hon bor. Sagt och gjort. Igår var det alltså träning för första gången på nästan 10 år! Ett medelpass med styrka, kondition och streching. Och det var kul! Jag vill gå igen.

Framför allt är jag så otroligt glad att orken kommer tillbaka på detta sättet. Att jag tycker att det är kul att åka iväg en kväll och göra något, istället för att ha ångest om jag skall orka. Inte bara fysiskt utan verkligen orka med mentalt.
Det känns verkligen som jag börjar få livet åter. En fantastisk känsla.
Hurra!