torsdag

Tack, tack, tack, jag är innerligt glad över alla era fina kommentarer. Jag TROR att det värsta är över nu, jag mår lite bättre idag rent fysiskt. Faktiskt så har jag sjukskrivit mig till och med tisdag efter lite vånda; och genast känner jag mig lite slö och klen. Som att det var dumt gjort, som att alla andra, normala och högpresterande människor, hade gått till jobbet som vanligt. Men samtidigt - igår, när jag sjukskrev mig, visste jag inte hur lång tid det här tar. Jag visste inte - och vet inte - hur lång tid det tar tills jag mår bra. Förutom magen så har jag konstant ont i huvudet, men jag tror att det hör till.

Det är okej här hemma i min bas, i min trygghet, min hamn. Här lullar jag på i min vardag. Men vi åkte till stan idag för en liten läkarkoll med en av barnen - och jag råkade se mig i en spegel, jag ser inte ut som mig själv. Olycklig och blek och hålögd. Jag drog på mig solglasögon och satt sen helst i bilen när min man gjorde ärenden.

Jag tror inte att det riktigt har gått in än, i natt drömde jag om bebisar, i förmiddags låg jag och höll en hand på magen för att känna om den hade börjat växa litegrann. Bara en liten smula. Tills jag kom på att nej, den kommer inte att växa nu. Och då grät jag en stund till.

Så jag står ändå fast vid mitt beslut. Jag börjar jobba på onsdag. Inte förr. Även om jag mår okej så kan det vara bra med några lugna dagar. Jag kan göra sådant som är terapi för mig - vara ute i solen, laga mat, baka lite bröd. Läsa en bok.

Ännu mindre roligt är spänningar hemma. Bråk och missförstånd och jag som stänger tänderna om det som vill ut. Jag försöker men ger upp. I stället är jag tyst och som vanligt fast jag ändå inte är det. Och det känns som att mina närmaste har glömt. Redan. Lite så känns det och jag kan tycka att det är orättvist. Lite kan jag tycka att man inte borde få bli sur på en som genomgår ett missfall. Jag tycker inte det.
Igår kväll: bråk och tjafs och gråt i soffan. Jag somnade gråtandes.

Och så har vi en nioåring som ska köpslå, vägra, bråka om allt. Jag blir matt och tänker att vi skulle behöva någon slags utbildning i hur man gör. För vi köpslår och mutar och skäller och gnäller och bedjar och tjatar och det blir nästan inte bra alls. Men nioåringen vill inte göra läxan, han vill inte gå ut och gå med oss, det är som jordens värsta straff att ta en sparktur med familjen en solig dag i mars, med varm choklad och mackor i en liten påse med på sparken. Han var arg i tjugo minuter av trettio ("är det inte meningen att ens barndom ska vara ROLIG!!!???" tjöt han). Jag ramlade och slog mig på isen och när vi kom hem var alla surare än när vi gick. Sen har hela kvällen gått åt till att förhandla om läxläsande - vilket blir så dumt för han läser som ett rinnande vatten, han är smart och duktig, men sånt där ska han INTE göra.

På morgnarna blir vi nästan alltid sena eftersom han förhandlar om allt, eller helt enkelt vägrar. Han är som en sur sömngångare och vi VET INTE VAD VI SKA GÖRA. Tidigare läggning och tidigare väckning har vi försökt, men det hjälper inte. Bildscheman hjälper inte. God förberedelse genom att prata innan om vad som kommer att hända hjälper inte.

Han är så himla smart och klok och rolig och god, känslosam och jätteintuitiv, men han är så cranky och motvillig till jättemånga saker och tycker att allt är orättvist och att han aldrig har det bra och jag vet inte hur vi ska vända det. Han ÄR glad, han har kompisar, han har aktiviteter, han har inga problem i skolan, men hemma är han arg och sävlig och tycker att hela världen är emot honom och att minsta uppgift är som ett straff. Och det blir förstås en ond cirkel av det, för vi tjatar och väntar oss att han ska vara sävlig och då blir han det. Jag tror helt ärligt talat att vi är för dåliga på att leda. Vi är två flummiga och rätt veliga föräldrar och har svårt att ta täten på ett bra sätt. Vi velar och ändrar taktik hela tiden. Men jag vet inte hur vi ska bryta det.
Han fungerar ju; det är ingen ko på isen, det är bara hemma väldigt mycket förvandlas till en evig kamp, till diskussioner, till bråk och tjafs så att alla blir trötta.

Och sen har vi herr sexåring som gör det man säger åt honom, som ständigt och jämt roar sig själv, som går runt och sjunger oavbrutet, som dansar förbi en i vardagsrummet i en Billie Jean-koreografi. Han gnolar på filmmusik från "The good, the bad, the ugly" och han beatboxar fram Super Mario-musik och petar in lite schlager och söker på bluegrass på spotify. Han får sina korta, intensiva argutbrott men har en allmän "jag älskar livet"-attityd som är så tacksam och enkel ibland.

Och allt, allt det här, gör mig både glad och tacksam, i en familj ingår bråk och strul och diskussioner, det är vi och det är kärlek, men det gör mig också helt dränerad, helt slut, och just precis nu känns det som om jag aldrig kommer att vilja eller orka jobba igen.

Och oktoberbebisen är fortfarande det centrala i mina tankar. Listan med namnförslag ligger kvar i köket men kommer nog snart att hamna under tidningar och räkningar. Tidningen "Vi föräldrar Gravid" ligger och skräpar på sovrumsgolvet. Ett positivt graviditetstest ligger kvar i badrumsskåpet. Det var tänkt som ett slags minnesmärke över lyckobeskedet. Nu ligger det där och är bara ett stort skav.