ingen oktoberbebis

Man ska nog egentligen inte prata högt om det här. Om vad jag tänker skriva om nu. Men jag vill. Jag behöver skriva av mig, när jag befinner mig mitt i känslan. Även om det tycks bisarrt för andra kanske, att skriva om sånt här.

I morse for jag till gynekologen, tre mil genom solskimrande snöigt landskap, vackraste dagen på länge, med fortfarande en strimma av hopp i mig. Ett litet hopp om att det inte alls var missfall på gång.
En halvtimme senare var det hoppet grusat. Det har varit ett foster, jag var i vecka 9, med något har hänt och nu är det på väg ut. Jag har känt det på mig. Jag har tänkt att något är fel, jag har knappt haft några symptom, det har känts konstigt. Men flera har sagt till mig att det är helt normalt och de sista dagarna har jag ändå tänkt att jo, jag ÄR ju gravid. Tills blödningarna började sippra.

Så nu går jag hemma och väntar på att det ska sätta i gång. Jag tittar på tv och äter tröstmat och så fort jag tänker på mitt oktoberbarn som skulle bli så börjar jag gråta. Jag var precis inne hos min svärmor och berättade och grät ner i grönpepparsåsen hon stod och kokade ihop.

Och jag sörjer inte själva fostret. Ett missfall betyder ju att något är fel. Men jag sörjer bebisen som vi väntade på. Vi var så jublande glada, så tacksamma och lyckliga över att jag - eller vi i kombination - verkar vara så löjligt fertila. Det tog sig på första försöket. Och det här skulle inte vara en bebis för att "rädda äktenskapet" eller göra saker lite roligare ett tag. Det här var ett kärleksbarn. För att det är vi nu, för att vi är säkra. Och för att genom åren, även de dåliga, har jag känt att det finns en liten trea där ute i universum som väntar på oss. Och eftersom vi skaffade de första relativt tidigt har vi fortfarande möjligheten - och ynnesten - att skaffa en liten till, utan att för den skull vara alldeles lastgamla.

Och nu skulle det bli så. Vi skulle få en oktoberbebis. En blond och blåögd förstås. Som alltid. Tre av mina närmaste vänner ska också få barn i höst, jag hade sett fram emot evighetslånga fikastunder med dem och deras bebisar, barnvagnspromenader, och, världsligt kanske, men ändå: längre fram, att känna föräldrar till jämnåriga barn. En trygghet och en bra sak i en liten sårbar byskola som den vi har.
Men nu har jag plötsligt försvunnit från listan över kompisarna som ska få höstbarn.

Jag blir inte knäckt över det här. Jag har mina fantastiskt vackra pojkar, min fina man, vårt hus, mina jobb. Vi står stadigt.
Men ledsen - det är jag. Just nu är det lite som ett vakuum. "Man kan fortsätta leva precis som vanligt i väntan på missfall" sa gynekologen. Jaha? Ska jag gå till jobbet i morgon och vänta på störtblödning där? Hur gör man? Jag vill helst vira in mig i ett täcke och vara hemma i två veckor.

Min mamma var med mig på sjukhuset. När jag var klar gick jag ut till henne i väntrummet och började gråta och så tog jag på mig mina jättestora solglasögon som täckte hela ögonen och dessutom fångade upp tårarna och så fortsatte jag gråta hela vägen hem.

Vi hade redan hunnit berätta för flera kompisar. Alla som jag räknar som mina bästa. Och det är skönt på något vis. Det har ringt och sms:ats hela dagen, jag har inte orkat svara, utöver att berätta vad som har hänt. Tyst signal på telefonen och snälla program på tv:n.

Det är inte för sent för oss. Inte på något vis. Det var bara ett dåligt ägg. Eller något annat knas. Men ändå. Vår lilla oktoberbebis.