Grodan 1 år

Idag är det ett år sen Grodan kom. Ett år. Hur gick det till? Ett år sen jag hade min värsta dag i mitt liv. Och den allra största.
Man körde ner mig på förlossningen på natten. Inte för att jag skulle förlösas. Nej, jag skulle ju inte ha barn än. Det var för att få blodtryckssänkande dropp. Jag hade gjort det några gånger vid det här laget. 8 dagar hade jag legat inlagd. Jag var precis i v33+0. Havandeskapsförgiftningen hade gungat fram och tillbaka. Men för varje gung damp jag lite längre ner och mådde allt sämre.

Morgonen den här dagen för ett år sen var förjävlig. Helt vidrig. Jag låg inne på ett rum och ingen hade tid för mig. Detta trots att just tätare kontroller var just anledningen att man hade kört ner mig från den BB-avdelning jag låg på annars. Jag var så trött, hade så ont och allt var så jäkla jobbigt. Ingen kom och jag bara grinade och grinade. När läkaren tillslut kom var jag i upplösningstillstånd. Vilket syntes på blodtrycket. Det var som om de timmar med dropp inte hade haft någon verkan.

Tillslut kördes jag upp på avdelningen igen. Jag var så sjukt less på alltihop. Min fina graviditet hade blivit till ett helvete fullt av prover, blodtryck, ctg och bara vänta vänta vänta. Sambon var jobbet, men den här dagen orkade jag inte mer. Jag ringde honom och grinade mig sönder och samman. Jag var så ynklig och svag och behövde honom hos mig. Han var där någon timme senare. Liggandes sked med mig i den smala sängen. Läkaren hade sagt att man skulle försöka skjuta på det 7 dagar till innan man förlöste mig. 7 dagar. Det var bisarrt att bara tänka sig att fortsätta så här i 7 hela dygn. Ändå accepterade jag det utan ett ord. För hur dåligt jag än mådde var barnet i magen det som var allra viktigast.

Jag behövde inte överleva 7 dagar till. Eller, jag skulle nog inte ha överlevt 7 dagar till. En timme efter att läkaren meddelat målet att nå v34 kom hon in igen. Denna gång med ett helt följe. Proverna hade kommit tillbaka och de var skitdåliga. Min kropp höll på att vika ner sig och nu gick det inte att vänta längre. Förlossningen var redan varskodd och man väntade bara på att få klartecken att en sal fanns tillgänglig för mig. Man skulle förlösa mig idag med akut kejsarsnitt.

Jag vet inte vad tårarna som kom stod för. Lättnad? Rädsla? Tacksamhet? Glädje? Jag har verkligen ingen aning. Ingen känsla lyckades riktigt sticka ut. Men tårarna kom ända nerifrån magen och med en sån kraft att jag inte kunde stå upp. Sambon fick hålla om mig hårt hårt hårt. Sen gick allt så fort. När den lugnande tabletten började verka blev allt en rätt skön och spännande händelse. Jag var med precis hela tiden men i ett sånt där soft läge där inget var speciellt stressat eller oroligt.

Jag hade nog inte tänkt mig hur en förlossning skulle gå till. Det enda jag hade att gå på var vad jag sett på tv. Men jag vet inte om jag hade tänkt mig en förlossning så. Jag tror inte att jag hade fantiserat hur det lilla barnet skulle lyftas över på mitt bröst. Hur vi skulle ha det lilla kladdiga knyttet hos oss och grina ihop. Tur var väl det, för min förlossning var ju inte alls så. Jag låg inne på operation och det lilla knyttet behövde egen vård. Så oss sperarerade man på omgående. Allt jag fick se var en lila liten filt. Och det massor av timmar innan knyttet fick ligga på mitt bröst.

Men min förlossning är något jag verkligen ser tillbaka med ett leende på läpparna. I relation till det helvete jag hade haft innan så var allt kring kejsarsnittet lätt, enklet, lungt och positivt. Jag hade aldrig ont. Jag läkt snabbt och fint. Och det där lilla knyttet blev allt mer mitt barn för varje dag. I månader var han så himla liten. Så plötsligt började det dyka upp bäbisar på stan som var mindre än han. Det var en märklig känsla att helt plötsligt inte längre ha den minsta bäbisen. Vid 6 månader hade han vuxit ikapp sin verkliga födsel. Då slutade jag räkna hans båda åldrar. Inte i något område har han visat tecken på att vara för tidigt född. Och nu är han här som en vild 1-åring.

För en vilde det är han. En duracell som ska vara överallt precis hela tiden. Att sitta och leka med sina leksaker, som sin kusin, det är inte hans grej. Han ska vara där vi är. Röja med de saker vi har eller håller på med. Kökslådorna är bland det bästa. Köksborsten likaså. Att sopa med den kan han hålla på med i långa stunder. Det är ju fint att ha ett barn som gillar att sopa. Synd bara att han också gillar att plocka fram allt han kommer åt. Låda, väska, kartong... det spelar ingen roll vad, hittar han något som innehåller saker så ska den tömmas på allt sitt innehåll. Sen går han gärna vidare till nästa sak han kan tömma. Får han inte som han vill grinar han som om det var mest synd om honom i hela universum.

Här i vårt nya hus är ju så klart rena himmelriket för Grodan. Det finns så mycket att utforska. Det står flyttkartonger, påsar, lådor fulla med grejer. Det finns dörrar att öppna. Skåp att leta igenom. Lådor att dra ut och tömma. Det finns så mycket att mamma inte hinner med att hindra honom hela tiden. Att packa upp vårt bohag med en Groda runt hasorna gör jobbet dubbelt så stort. Grodan är en fena på att göra just vad man inte vill.

1 år idag och full i fan. En liten grodprins som går snabbt utmed möblerna men inte riktigt får till att gå utan stöd. Kryper i 190 och skrattar och gråter om vart annat. Allt beroende på om mamma busar eller bannar. Jag som trodde vi skulle få en lugn liten unge med tanke på hur ovillig han var att sparka och leva runt i magen när barnmorskorna skulle mäta aktivitetskurvan.
Det är svårt att tänka att det är ett år sen allt det här började. Då jag blev mamma till en liten, liten kille. Då jag och Sambon blev varandras familj. Och Grodans.

Älskar dig med hela mitt väsen, min lilla prins. Min lilla 1-åring.