jag tycker nog att jag lyckades förtränga jobbet ganska bra i helgen. lite småältande i fredags kväll, men sedan lade jag det åt sidan och har inte ägnat det en tanke, faktiskt inte förrän jag kom in på mitt rum här på jobbet så slog det mig. hur gick det egentligen med provkörningen i fredags? kommer någon att berätta det för mig, eller måste jag själv ta upp frågan? troligtvis det senare, eftersom jag inte är mycket för att gå och vänta ut saker och dessutom påverkar ju utfallet hur jag ska lägga upp mitt jobb. men det känns ju sådär. jag blir så jävla provocerad när folk säger att "få ut information är det svåraste som finns". det är det INTE, det är för fan bara att öppna munnen, eller skicka ett mail eller ett sms eller skriva en jävla lapp.
jamen jag vet ju att jag har en del hangups kring det här med utanförskap, hangups som ingen på mitt jobb har med att göra och jag döljer ju allt så bra. men det är jobbigt som fan, för mitt sätt att hantera utanförskapet har ju alltid varit att gå åt ett annat håll och inte vara beroende av dom där idioterna för jag klarar mig ändå. men karriärmässigt är det väl inte riktigt läge att göra så nu. så då vet jag inte riktigt vad jag ska göra istället. mer än att tjata mig till samma information som andra berörda får. det är så det känns, som att jag tjatar mig till något. och när jag säger "men varför har inte jag fått veta det här innan"? så får jag svaret "jamen du får ju veta det nu". gör något konstruktivt av det, TACK.
men vi får väl se hur den här dagen utvecklar sig.
från det ena till det andra, för ett tag sedan anmälde jag mig och valpen till två kurser nu i vår, lydnad och viltspår. lydnad för att det är kul och har (hittills åtminstone) gått ganska bra, och viltspår för att han behöver ha meriter till kommande utställningar. jag visste att viltspårkursen skulle gå på söndagar, och igår fick jag mail att lydnaden OCKSÅ skulle vara på söndagar. trist att behöva välja när man vill båda lika mycket. men det är väl i-landsproblem antar jag.
både i lördags och igår när jag var ute och gick så kände jag att jag var så fantastiskt PIGG i benen. min vanliga runda börjar med en jättelång uppförsbacke och båda dagarna kände jag att jag nästan studsade uppför och jag kände ett enormt sug efter att börja springa, sega mig uppför, känna hur backen planar ut och tar slut och benen bara fortsätter att jobba på. men det är ju önsketänkande förstås, jag får väl nöja mig med att studsa fram. det är ju inte det sämsta.
och så har jag läst louise boije af gennäs senaste bok och den gör mig mest förbannad. alla människor i den är så otroligt verbalt begåvade och huvudet-på-spiken-analytiska och politiskt korrekta och snygga och framgångsrika och är de inte framgångsrika är de åtminstone snygga och fantastiskt kloka istället, och barnen är så sjukt väluppfostrade och lillgamla och bråkar aldrig med varandra, och när någon får en livkris så vet de genast exakt VARFÖR istället för att gå omkring och vara på dåligt humör och göra konstiga saker, och alla vännerna är genast där och stöttar och förstår och när det blir en fnurra på tråden någonstans så öppnar de bara ytterligare en flaska årgångsvin och talar ut istället för att sura och snacka skit om varandra.
men för HELVETE, varför läser jag sånt där crap överhuvudtaget? kan man ju verkligen fråga sig.