Idag var Grodan och jag på förskolan som är vårt förstahandsval. Vi var där förra veckan, då var även Sambon med, men den gången frös inne p.g.a VAB. Inte för vår del så klart. Den här gången kunde inte Sambon komma loss.
Vad ska jag säga om att besöka förskolor? Jag har ju inga egentliga åsikter. Sånt som är viktigt för mig är sånt som ändå inte syns vid ett sånt besök.
- Är de som jobbar engagerade eller tycker det är rätt trist?
Det är ju knappast något som syns vid en ytlig träff som den här. Och vem som helst verkar trevlig när samtalet inte är mer komplicerat än "Hej, välkommen. Hej Grodan vad roligt att få träffa dig."
- Kommer det finnas något barn som är dum mot Grodan? Eller inte kommer överrens med Grodan?
- Är personalen inte uppmärksam? Får barnen leka ute på gården själva?
Sånt där är ju knappast något som kommer fram ett besök som detta. Så klart säger de inte
"Javisst, vi ger blanka fan i ungarna. När det är personalbrist, och det är det ju typ jämt, så får vi improvisera och vi måste ju få våra fikaraster. Man är ju fackansluten. Rätten är på vår sida. 5 minuter varje timme"
Nä. Så går det ju inte till. Jag har inga åsikter om metodik. För ingens metodik går ut på att rasera barnen till grunden och ödelägga deras liv. Alltså, vad kom ut ur detta möte? Inte så mycket. Verkade trevligt. Lagom stor grupp. Men orsaken till att förskolan är vårt första val beror på att jag har två vänner vars barn går där och de rekommenderar stället. Och för det behöver jag inte besöka det egentligen.
Alltså, ett helt ok möte som varken tillförde så mycket till vårt beslutsunderlag, eller ändrade vår åsikt åt något håll.
Därefter packade jag Grodan och susade bort till huset. Det var dags att besiktiga garaget. Äntligen. Det skulle ju ha stått klart i november. Men det har ju gått troll i det där. Nu står det i alla fall där, med väldigt lite anmärkningar. Och en oerhört fin grund. Besiktningsmannen sa att han inte hade sätt en så fin och slät grundplatta i ett garage förr. Det känns fint. Vår mäklare, tillika GarageAffärsman, började se slutet av en mycket lång och dyr affär för hans del. Han menar på att han har gått 40.000 kronor back på affären. Och så kan det väl vara, beroende på hur man räknar. Han har gått back på hela vinsten han hade tänkt att tjäna på den här affären. Om vinsten var mer, mindre eller exakt 40.000 för hans del vet jag inte. Men jag skulle tro något under 40 loppor. Så lite fattigare snarare än rikare blev han av att agera GarageAffärsman.
Men så är det. Inte vårt fel. Inte vi som anlitade killar som absolut inte kunde gjuta en garageplatta. Inte heller var det vi som påstod att en garageplatta kostade 50.000 kronor att gjuta. Det visade sig i slutänden att de prisuppgifter jag hade fått när jag undersökte marknaden var de priser han tillslut fick betala för platta. Sorry gubben, men det är ditt jobb att veta sånt.
Men vi kan ju säga så här: Han var rätt less på vårt garage och rätt less på oss. Och än är han inte klar. Garaget måste målas i vår. Nu är det för kallt att göra det. Så 15 loppor sitter vi på tills jobbet är klart. Shit, det här måste verkligen vara hans mardrömsaffär. Vi har haft lite tur i oturen. Alla förseningar kring huset har ju gjort att vi inte har haft problem att garaget inte varit klart. Vi har ju fortfarande inte flyttat in än.
Så ringde snubben som säljer bilen. Enligt Sambon, som fick samtalet, så hade snubben nu också hört det där ljudet jag undrade över när vi provkörde bilen. Det kan väl vara något stag eller slitna stötdämpare. Men han ville inte sälja bilen och luras kring detta sa han. Så han skulle få killarna på jobbet (han är lackerare och de andra killarna är bilmeckar) att kolla på det och sen skulle han återkomma. Han sa också att han var kanske inte så jättevillig att lägga ner en massa pengar på bilen. Men han ville framför allt att vi skulle veta vad det är för bil vi köper.
Det känns seriöst tycker jag. Så får vi se vad han säger imorgon. Men har vi tur så har vi en bil till imorgon. Det vore så skönt.
Mamma och jag var på tjejkväll på Bauhaus idag. Jag kom hem med såna där klisterbilder man kan sätta på väggen. Det är bilder som ska vara i Grodans rum och göra det lite trevligare.
Så där *pust* DET var min dag idag. Jag tycker det känns som en hel massa.
Och egentligen har det hänt än mer, men jag vet inte om det är min sak att prata om i min dagbok här på Hypo. Så jag håller tyst.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte