idag har varit en sån där dryg jobbig dag, jag vaknade med Värk och då vet jag att jag garanterat kommer att få dras med den hela dagen, jag kan proppa i mig tabletter tills det rasslar om mig, det hjälper ändå inte. jo, citodon, men dom vill jag helst inte ta när jag jobbar. och egentligen hjälper det bara om jag samtidigt ligger stilla och blundar, och det är ju inte riktigt genomförbart på jobbet.
ja, men jag knogade väl mig igenom dagen. och egentligen är det inte mig det är synd om, för lille A ligger på sjukhus! han har haft feber några dagar, men jag tänkte att vadå, dagisbarn är ju sjuka jämt och det går väl över. men N hade gått med honom till vårdcentralen igår och dom hade remitterat till barnakuten och där hade dom i sin tur velat behålla honom över natten, och där är han kvar än. lunginflammation, TROR dom, så nu ska han få antibiotika och dropp. nålar i hans små pyttehänder, en sån där otäck liten sjukhusskjorta i barnstorlek, jag börjar nästan gråta bara jag tänker på det.
och min skitsmarta syrra hade läst om detta på facebook och bara RÅKAT nämna detta för mamma. ibland tror jag inte hon är riktigt klok eller så lever hon i ett parallellt universum. det finns vissa saker, rätt många, som man ABSOLUT INTE berättar för mamma, och nummer ett på den listan, det största big no-no som finns, är alla sorters sjukdomar och skador. möjligen kan man få berätta om en lindrig förkylning långt efter att man blivit frisk, men ungefär där går gränsen. att säga att "jag läste på facebook att A visst ligger på sjukhus, men jag vet inte varför" är inte bara dumt utan direkt intelligensbefriat.
så naturligtvis ringde mamma mig på jobbet helt hysteriskt, jag kunde inte svara för jag satt i ett viktigt möte med mitt sprängande huvud, hon skickar sms på sms med "VARFÖR SVARAR DU INTE??????" och när jag äntligen kom ifrån och kunde ringa upp så var hon vansinnig för att jag inte hade berättat detta för henne när vi pratades vid häromdagen (jamen TROLIGT). fast jag lyckades koppla på stora superpedagogiska lugnet och låta säker och trygg och inte ett dugg orolig själv, för det där är ju hennes grej liksom. och så tänkte jag på alla gånger som jag fått sitta med henne när jag fan var LITEN och lugna henne när pappa var sen och hon var övertygad om att det hade hänt något. "han har kanske krockat med bilen!", "nej, han har säkert bara träffat nån han känner som han står och pratar med", "det kan ha kommit ett rattfyllo och mejat ner honom!" "nej, han har nog bara stannat till på lantmännen på vägen hem". "blixten kan ha slagit ner i ett träd när han var i skogen", "nej, åskan var långt borta, jag har räknat". och sådär håller vi på, år ut och år in, jag är trött på att alltid behöva vara den som är stark och klok och håller huvudet kallt i alla situationer, kan hon bara inte fatta att JAG OCKSÅ är orolig och ledsen över att lille A är sjuk?
och sen kan man ju undra, om hon nu vill VETA, varför ringer hon inte direkt till N eller D, de sitter ju liksom inne med förstahandsinformationen om lille A:s hälsotillstånd. men min mamma är ju inte direkt känd för att vilja hålla kontakten med sina barnbarn, utan det får gå via mig.
jamen. hur som helst. det värker i mormorshjärtat. mitt då, alltså. en liten hypotumme för snabbt tillfrisknande, please?