Mamma på sjukhus

Läste just Pocksans text om broddar. Jag hade inte tänkt att skriva något än. Inte förrän mamma kommit hem. Och vi vet lite mer. Men jag kan inte sova. Tankarna snurrar. Stressen vill inte riktigt lägga sig.

Mamma trillade omkull på isen idag när hon skulle skrapa rutorna på bilen. Trillade så där fullständigt. Slog i nacken och kunde till en början inte komma upp. Hur hon kom upp och tog sig tillbaka till huset minns hon inte. Pappa och jag vet bara det vi såg. Det var en panikslagen mamma som mellan hårt sammanbitna käkar pratade forcerat.
Att hon trillat.
Att vi behövde hjälpa henne av med jackan.
Försiktigt.
FÖRSIKTIGT.
Att hon behövde lägga sig ner.
Nej. Ingen ambulans.

Hon hade enormt ont. Egentligen fattar jag inte varför jag gjorde som hon sa och inte ringde ambulansen på en gång. Vem som helst kunde se att hade man så där ont efter en smäll så var det inte läge att chansa. Men hon sa tvärt nej till att jag skulle ringa. Så istället ringde jag vårdguiden och bad om råd. De hade så klart bara ett råd att ge. In till sjukan. Det var speciellt stickningarna i armarna och illamåendet som var starka alarmklockor.

Mamma ville resa sig först för att känna hur det kändes om hon satt upp. Men när pappa och jag försökte resa henne så skrek hon bara och då förstod hon också att hon måste komma in till sjukhus. Men ingen ambulans. Det fanns liggande transporter som hon hellre ville åka. Så jag ringde numret jag fått av sköterskan på telefon. Men de sa ju bara
- Ni behöver en ambulans.
Så jag ringde ambulansbokningen hos S.O.S och när jag där beskrev mammas fall och symptom så sa damen att de skickar en ambulans ögonblickligen.

Den tog sig nog hit med blåljus. För det tog inte många minuter innan den körde in. Mamma fick inte ens försöka titta åt deras håll. Blicken skulle vara rakt upp i taket hela tiden. De fixerade hennes nacke med en stödkrage och lyfte henne ur sängen med någon variant av bår. På den riktiga ambulansbåren vek de in henne i en madrass som de blåste typ luft i så den blev stenhård runtom hela henne. Hon kunde inte röra en muskel.

Pappa åkte med i ambulansen. Jag stannade hemma tills Sambon kom hem en timme senare. Sen tog jag bilen till sjukhuset. När jag kom dit hade hon just fått komma tillbaka från röntgen. Vi var ju inte direkt ensamma på Akuten. Och röntgen gick ju varm hela tiden. Korridorerna var fulla av benbrott från halkat folk. Gipsade handleder, armar, ben, fötter fanns precis överallt. Man sa att det skulle ta ca 30 minuter för resultatet av röntgen skulle bli klart. Det tog över timmen. Under tiden fick mamma ligga fastspänd på en planka typ. Hon hade så ont. Nu inte längre bara i nacken. Att ligga fastspänd i över 3 timmar gör att man får ont precis överallt i kroppen. Speciellt korsryggen. Det var stunder som hon höll på få panik för att hon inte kunde röra ryggen för att få bort smärtan som kom av att hon låg raklång helt fixerad.

Tillslut kom doktorn. Röntgen visade inga frakturer. Samtidigt kunde de inte bortse att hon fortfarande hade ordentliga stickningar kvar i båda armarna. Vilket ändå kan vara tecken på skada på skelettet. Så hon fick spännas loss från plankan men den skavande nackkragen fick sitta kvar. Så låg hon i ytterligare 1½ timme innan doktorn fått diskutera saken med överläkaren.
De vågade inte ta några risker. Hon fick ligga kvar på sjukhuset över natten. Men flyttas upp på en avdelning. Nackkragen var hon tvungen att behålla på. Så jag antar att hon inte kommer få sova så mycket i natt om de inte drogar ner henne kraftigt. Om stickningarna är kvar imorgon ska hon magnetröntgas.

När vi lämnade henne på sjukhuset, pappa och jag, så satt hon upp. Men hon var yr, illamående och oerhört orörlig. Hon skulle få äta lite, men det gick så där. Illamåendet gjorde henne livrädd om hon skulle kräkas.
Min stackars, stackars mamma.

När jag tog bilen för att köra till sjukhuset såg jag hennes handavtryck i frosten på bilen bredvid. Det var med en stor klump gråt i magen som jag åkte iväg till sjukhuset. (jag vågade inte gråta eftersom jag körde bil)
Nu har jag ingen gråt på lur. Men tankarna snurrar och stressen vill inte lägga sig. Hennes förmåga att röra armar och ben lugnar. Men tanken på vilket helvete hon nu måste ha håller mig vaken.