BMOTD Awards

And the price for Best Mother Of The Day goes to....

Ja, inte till mig i alla fall. Inte ens i närheten av att bli nominerad.
Jag är inte personen som går omkring och ständigt känner mig otillräcklig och lite småvärdelös som mamma. Jag tycker för det mesta att Grodan har en ganska bra mamma.

Men inte idag. Idag får jag underkänt så det hugger i magen. Vi satt och kissade, Grodan och jag. Eller ja, det betyder att jag satt och kissade och Grodan satt på golvet och lekte på golvet. Det är så nu. Man får inte gå på toaletten själv. Grodan ska vara med. Hela tiden. Så ringde telefonen. Jag visste att det var Sambon som ringde. Och att det var kring vårt hus och att det var viktigt. Så jag knep av och sprang till telefonen. Jag har ingen aning om hur länge vi hann prata. Minuter? Sekunder? Jag vet inte. Men plötsligt tjöt det till inne på toa i högan sky. Jag fick slänga telefonen på sängen och springa dit.

Inne på toalettgolvet satt Grodan. Mitt på golvet. Utan något i händerna. Inget synligt blod. Inga saker runt omkring honom som såg farliga ut. Jag hade inte hört någon duns som om han hade ramlat. Men han skrek. Skrek och skrek. Jag fiskade upp honom och försökte lugna honom. Men det gick inte. Jag fick säga till Sambon att jag fick ringa upp senare.

I 1½ timme skrek Grodan mer eller mindre konstant. Det gick att se att han hade ont på något sätt. Men inte vart. Inget syntes. Efter kanske 20-30 minuter började jag misstänka att han kanske hade bränt ena handen på elementet i försök att resa sig mot det. Handen var röd, men det är ju Grodans händer i alla fall. Men det var det enda jag kunde komma att tänka på.

Så jag tappade upp ett handfat svalt vatten som Grodan fick sitta och leka med en stund. Han slutade gråta korta stunder. Och ett tag lekte han som om det inte gjorde ont alls. Men sen var det likadant igen. Jag vet inte hur länge han fick sitta där och leka. Men både han, jag och golvet var sjöblött när vi gick därifrån. När det hade gått kanske en timme efter första skriket var jag ganska säker på att han hade bränt handen. Nu började det synas ett svagt vitt märke i handflatan.

Nu är det inte längre någon som helst tvekan om vad som har hänt. Det vita märket har blivit en brännblåsa. Dessutom har han en blåsa på pekfingret som spruckit. Han har ordentligt ont i handen och vill inte ta i saker med den. Han begränsas ordentligt med sin onda hand i och med att han inte kan gå än utan kryper hela tiden.
Jag har ju så klart sjukt dåligt samvete. Värst känns att jag inte ens kunde agera rätt när olyckan väl skett. För jag satt i telefon och visste inte ens vad som hade hänt.

Min lilla lilla Groda.