söndagssurret

Jag har haft en superhelg med mina barn, vi har bott på hotell och haft ett spännande äventyr. Allt var fint och bra, men jag har lite ångest över att jag är en så rastlös och otålig och jobbig mamma ibland.

Jo. Jag vet om mina goda sidor, jag vet att jag är rolig och glad och öser kärlek över mina barn, men jag har så många dåliga sidor också, och ibland är mitt tålamod för kort, min röst för hög, ibland är jag sarkastisk - på ett dåligt vis - och ibland suckar jag och pustar och himlar lite med ögonen. Jag MÅSTE TRÄNA BORT DET. Sarkasm är inte bra. Och jag måste sluta vara sådär arg som jag blir ibland.

Jag har förvisso gladlynta, skämtsamma barn, men ibland känner jag att jag är FÖR spexig och oallvarsam, retsam och flamsig. När jag inte är sur och gapig, alltså.

Min äldsta, känsliga och ängsliga son, med tusentals tankar om livet och dessa krokiga stigar, skulle behöva en mild och god mamma ibland. En vän och stillsam en, som aldrig höjde rösten. Som alltid hade tid. Ungefär som hans farmor är. Sån tur då egentligen, att han har sin farmor. Men jag vill också vara lugn och god. Inte damp:ig och okoncentrerad. Jag vill hitta ett lugn, en frid, en stillhet, och yoga hjälpte uppenbarligen inte, så vad ska jag göra? Inte kbt. Inte yoga.

Men åh. Jag bara känner mig så... otillräcklig. Jag vill så mycket men det blir ofta bara blahablaha.

De här två gossarna är ju det bästa jag har. Det absolut bästa jag har. Jag minns hur jag kände när jag var rätt nybliven mamma - att ha en bebis, det var ju grejen. Att aldrig vara ensam. Att kunna gå in och sitta själv på ett café - eller vad då själv, jag har ju min bebis! En ny fantastisk liten person med i livet, som bara hängde med där och fanns och var världens bästa och roligaste. Så är det fortfarande. Mina toppenvänner, mina toppenbarn. Jag måste vara rädd om dem.