morfar

I dag har jag saknat min morfar. Min verkliga manliga förebild i livet var min morfar. När jag blev tonåring gled vi ifrån varandra, när jag började ha åsikter och blev större gick det inte lika smidigt längre, morfar tyckte att jag var dryg och lat. Och när jag var omkring tjugo irriterade sig morfar på mig och jag på honom.

Men. Strunt i det. När jag var en liten skrutta var jag morfars unge. Jag satt i hans knä, jag åkte längdskidor med honom, vi åt salta pinnar ihop - från varsin ände så att det slutade med en smällpuss - och han lärde mig spela kort. Vintermorgnar i deras hus i Sörmland var han den som gick upp först och så fort han hade tänt brasan och hämtat tidningen gick han tillbaka till sängen, vek ihop tidningen så att han kunde ligga raklång på rygg och lösa korsordet. Det var då jag passade på att tassa in dit, in till morfar som vek upp täcket, jag låg på hans arm och hittade ord jag också. Ovanpå täcket hade han alltid en brunluddig filt, som jag fortfarande i dag har kvar och använder i mitt eget hem. Där låg vi och det mesta var brunt, morfars pyjamas, påslakanen, väggarna. Och tryggheten var så markant och på morfars arm satt alltid armbandsuret, och hans hår var alltid bakåtkammat, från att han var ung pojk tills han dog, 84 år gammal, hade han sin bakåtkammade frisyr och sin pondus.
Och på kudden doftade det ofta tigerbalsam, lite milt, som om det satt i sen länge. Häromdagen kände jag doft på min egen kudde, sen min knöliga nacke häromdagen,

Ovanför hans säng fanns vitrinskåpet, det med en enorm mängd miniatyrspritflaskor som morfar hade samlat på sig utomlands. Mycket fascinerande för en fyra-fem-sex-sjuåring.
När morfar skottade uppfarten var jag med, med en liten vantklädd hand på handtaget, intill hans.

Morfar lärde mig fiska, han lät mig styra båten, och han lät mig filma med hans dyra och rätt avancerade videokamera. Morfar hade säckiga manchesterbyxor på sig hemma, men klädde sig alltid tjusigt när det vankades något finbesök, och en gång följde jag med till hans kontor på försäkringsbolaget i Stockholm, det var högt i tak, alla hade kostym, det var fint och tjusigt och morfar passade in överallt.

Min morfar är precis den morfar jag hade önskat åt mina barn, en morfar som hade tid och som var rolig och påhittig och som orkade ta med sig bängliga barn utan motorik i skidspåren. Istället för en frånvarande morfar som de har nu.

Och oj vad jag önskar att jag hade kunnat haja det här medan han levde, vad jag önskar att jag hade kunnat förmedla det, istället för att rätt ofta tycka att han var en sur och otrevlig gubbe där mot slutet.