bläää!!

Jahapp.

Dagen började med att jag var tvungen att ljuga. En kollega ville ha med mig på möte samma tid som jag ska på intervju i Sthlm. Jag fick hitta på någon vit lögn om läkartid för barnen för att förklara varför jag inte tänkte åka ut till bushen den dagen. Usel korv! Det känns verkligen inte bra att ljuga, men det var inte direkt ett möte som jag är huvudperson på, som tur är.

Sen stressade jag hem för att vi skulle hinna till Ts träning. Jag var i god tid och hörde på radion att det var något trassel på min vanliga genomfartsväg genom stan så jag tog en liten omväg och kom hem bara någon minut senare än planerat. Hämtade barnen, stressade i dem varsin macka och åkte iväg utan en tanke på den avstängda genomfartsleden... hade jag tänkt hade jag åkt bakvägen denna gång också, nu tog resan till ishallen 50 min istället för de normala 15.

Nåväl missT fick träna 20 min i alla fall. Jag och G skulle åka och mysa på MAX hade vi tänkt och sen köpa med något till T. G sov i bilen och jag köpte take away som jag sen kastade i mig utanför ishallen medans vi väntade på att T skulle bli klar. Stressen medförde att det blev äcklig burgare och pommes istället för den helt ok salladen jag hade tänkt mig.

Hemma igen försökte jag få T att läsa läxa men G bara störde och bråkade hela tiden så till slut gav jag upp och började nattningsproceduren, som jag hållit på med fram till nu... Kul! i och för sig har T läst sin läxa för mig och jag har läst ett kapitel Harry Potter för henne och sämre kan man ju ha det...

Sen så blir jag alltid så arg på mig själv för att jag tycker synd om mig själv i sådana här situationer eftersom det kunde vara så mycket värre. En jättetrevlig kille i 35 års åldern som jag jobbat en hel del med dog av sin cancer i fredags. Han fick en son i november... DET är så hemskt så man bara vill gråta åt det.