nyårsdagen känns ju lite sådär extra mycket som att man borde vara laddad med energi och pepp och nytänk och framför allt ska man väl blicka framåt och inte gå och harva i gamla sura hjulspår. ändå känns det som att det är precis det jag gör. jag är på dåligt humör. jag har nästan inte sovit någonting i natt eftersom vi passade lille A och han blev sjuk med feber och kräk och gråt och tandagnisslan ända till halv fyra i morse. och sedan var jag uppe och tröstade/stoppade om/letade efter napp och andra nattliga aktiviteter ungefär en gång var tjugonde minut tills han vaknade på riktigt vid åttatiden och var rätt så pigg och glad igen och småbarnsårens jag-får-fan-aldrig-sova-dimma kom på ett mycket ovälkommet återbesök.
tolvslaget vete fan vart det tog vägen, det försvann väl i stressen över lille A och S-hunden, som är sjukt skotträdd,och irritation över mr S som inte hanterade det på ett vettigt sätt, enligt mig då alltså. fast enligt mr S så var det istället jag som var helt värdelös i krissituationer, han sa just så, plus att han även hävde ur sig att han "totalt missbedömt mig", och jag bara URSÄKTA MIG, men jag har nog hanterat en och annan krissituation och är nog av en annan uppfattning. ja, och så började vi på ett otroligt konstruktivt och moget sätt att diskutera vem som hade haft och gjort mest rätt och det slutade med att han gick och lade sig och jag tillbringade natten på soffan med lille A. och naturligtvis hade N och D passat på att festa loss ordentligt, så det dröjde förstås EVIGHETER innan de vågade sätta sig i bilen och komma och hämta honom. ja, det är inte så att jag missunnar dom att slå klackarna i taket när de är barnlediga en nyårsafton och det är klart att det är klokt att inte köra bil för tidigt dagen efter, jag är mest bara gnällig och bitter och trött.
ja, och sedan har vi försökt reda ut, men det känns som att vi bara kör mer och mer fast. det kan ju verka larvigt, men jag tycker att få slängt i ansiktet att jag skulle vara så värdelös i krissituationer faktiskt är ett jävla övertramp om man inte har mer att komma med än att jag bad honom lugna ner sig när jag tyckte att han höll på att stimma för mycket med S-hunden. och då hamnar jag i försvarsposition och då vill jag bena ut PÅ VILKET SÄTT jag skulle vara värdelös, och när jag bett honom specificera de egenskaper och handlingar som han uppfattat som mindre lyckade i en krissituation och inget konkret kommit ut av det så tycker man ju att jag kanske skulle kunna nöja mig där och inse att det kanske var någonting som var sagt i stridens hetta. men då tycker jag att även mr S skulle kunna inse att det var taskigt sagt och fan be om ursäkt. men det gör han inte, och jag skulle aldrig nedlåta mig till att liksom KRÄVA en ursäkt. och mr S har en annan uppfattning om vad det här handlar om och tycker att jag kritiserar honom och så är han OCKSÅ i försvarsposition, det här är så jättejävladåliga förutsättningar för att lösa något.
ja, och så gick halva eftermiddagen till att tjafsa om detta, sen tog jag en promenad med valpen och mr S gick och lade sig. jag kom hem och satte mig och kollade på en film för att jag var för trött för att göra något annat. sen kom mr S ner och vi sa några meningar utan att egentligen säga något och jag känner mig bara SUR och avig och missförstådd och trött, nästan lite martyr, fast jag skulle aldrig drömma om att säga det högt, för att mr S har legat och vilat på eftermiddagen när han DESSUTOM fått i alla fall sex timmars oavbruten sömn i natt, men JAG då, jag har minsann inte fått ligga och vila idag. fast ingen har ju hindrat mig, men en av anledningarna till att jag är så sjukt rädd om min nattsömn är att jag har så lätt att hamna i en ond cirkel av inte-sova-på-nätterna och då kan tio jävla minuters slumrande på soffan på dagen förstöra flera veckors sömn på natten, men det hör väl inte hit antar jag. ja ni ser ju själva hur larvigt och barnsligt det blir. och så får jag skitdåligt samvete för att jag inte är mer rädd om oss eller ens om mig, att jag fan tillåter mig sjunka ner i detta träsk och hamna bakom dessa försvarsmurar och hålla på något slags självrättfärdigande som säkert kanske var viktigt för tjugofem år sedan men som inte borde vara det längre.
jag är inte så jävla stolt över mig själv idag. men jag håller, som alltid, masken. men inte ens det är något att ha.
och så kommer såna där sjuka och jobbiga tankar som att allt skulle kännas så mycket bättre om jag höll i ett rakblad, en kniv, en glasskärva; något vasst som bara skulle löpa snabbt och tveklöst över huden och liksom öppna och släppa ut ångesten, det har ju funkat förr.
eller kanske inte.