Kära GnällO

Ibland tror jag att jag förväxlar pms med livsleda/rastlöshet. För just nu är jag sådär galet rastlös, jag vill liksom komma ur mitt eget skinn, jag är less på jobben jag har, jag är fruktansvärt trött på vintern och de ENORMA snömängder vi har här uppe.
Alltså i princip allt. Men om ett par dagar tror jag att jag är rätt harmonisk igen.

Och jag vet att jag gnäller ibland. Fast jag har det så bra. Men åh! Jag är liksom lite Håkan Hellström här nu. "Ge mig nåt som tar mig någonstans". Eller Bruce Springsteen! I hela texten till "Dancing in the dark".

Idag på mitt ena jobb fanns det inget att göra men underförstått får man inte riktigt gå hem ändå. Så i två timmar satt jag och spelade tråkiga facebookspel och stirrade på skärmen och gjorde ingenting. Då blir jag nästan så rastlös att jag går sönder. Vill gnaga mig bort därifrån.

Och hej, julen har ju varit bra. Lagom dos av släktingar, fina och goda barn, min man är söt och snäll och vacker och rolig, det går ingen nöd på oss alls.
Men jag vill bort, jag vill göra något, jag vill att något ska hända, jag vill att det ska vara roligt. Ibland, i alla fall. Till det hela hör säkert att jag har käkat godis och mat i alldeles för stora mängder och jag känner mig svullen och tjock och besviken på mig själv. Så här skulle det ju inte bli, liksom. Jag skulle inte bete mig som en mammabjörn i vinter. Inte äta upp mig och sova för mycket och aldrig röra på mig.

Och får jag gnälla på en sak till? På P3 Pop utnämndes årets tio bästa skivor. Och vid en snabbgenomgång lät allt så kvävande homogent, det är chillwave och lite psykedeliskt och bullrigt, och vissa saker är bra men det mesta är ju så tröttsamt likadant, det är så distanserat, jag vill att musik ska KÄNNAS; den ska göra en tokglad eller jätteledsen eller bara kramsugen eller ömsint eller danssugen. Inte bara sådär hipsterchillad. Usch. Blä. Fy.

Och så stör jag mig på bilister som inte bländar av. Men jag blir glad av snälla plogbilschaufförer som kör in åt kanten så att jag kan glida förbi och jag tackar alltid ordentligt (med hjälp av att blinka vänster-höger-vänster lite snabbt. Jag hoppas att de kan det språket.)

Men som sagt: det är nog bara pms. Om ett tag är jag glad igen.
Och fram tills dess försöker jag hålla mig själv glad genom att tänka på att vi ska laga indiskt på nyårsafton tillsammans med fina vänner. Det blir bra!