mammagnäll igen

Vi har haft några hemmadagar på grund av hostiga barn. Jag är också trött, jag är också förkyld och är inte alls särskilt pepp på julen. Jag bara prisat svärmor som tar hand om hela julaftonsrubbet, vi bara dyker upp och är hyfsat kammade så blir det bra.

Anyhow: min äldsta son har varit sur och gnällig och uttråkad här hemma och han fyller snart nio och han är extremt känslig och han är ett typiskt förstabarn, så det är många härliga kombinationer på en gång. Som gjort för en rumlig känslococktail. Igår gick han omkring och var så less och sur och om jag inte var superempatisk (typ "lilla gubben stackars dig, vad hemskt, kom så sätter vi oss och leker") utan bara föreslog saker ("där har du lego, där finns det block, det finns böcker, det finns pärlplattor, allt finns. Lyssna på musik! Nånting!") så tyckte han att jag var hemskt dum och retsam. Då hånade jag honom. Så sa han. Jag fick knappt skoja om någonting.

Och jag vet att det är tråkigt att vara hemma och vara sjuk men jag erbjöd honom att baka med mig, det ville han inte, han ville ingeting och var mest sur på mig hela tiden.

Och idag sa han åt mig att han tycker att jag är så elak mot hans pappa. Min man. Och det känns SUPERJOBBIGT, jag vill inte bli en sur gnälltant som bara gnäller och är sur på sin man hela tiden, jag minns med fasa hur min mormor och morfar (som var gifta hela livet) pikade varandra och var rätt sura på varandra jämt. Så vill jag inte att det ska vara och jag vill inte uppfattas så! Jag sa förstås att om det är så ska jag försöka tänka på det och bättra mig.

Visst, jag är inte idel leenden och väna snälla rösten hela tiden, jag är som andra människor irriterad ibland och trött ibland. Men jag tycker ändå att fördelningen är ganska jämn, att även P kan vara butter och sur och grinig ibland. Jag frågade om det, om han bara uppfattar mig som sur, och aldrig pappa. Jo, någon gång, men oftast är det jag som är sur. Tyckte sonen.

Men nä, jag vet inte, det känns bara trist om det ska vara så här. Om jag uppfattas som elak mot min man. Det vill jag INTE vara. Sen på kvällen när vi bara pratade om nåt, vad som helst, mitt jobb tror jag, så gav sonen mig en anmärkning igen, "skulle du inte bättra dig?" och då blev jag mest perplex för jag sa inget argt riktat mot min man, men jag hade kanske en upprörd röst. Men det måste man väl få ha? Är det bara så att jag ALLTID låter irro på rösten?

I dag sa han "kan du inte göra pizza?" och det tyckte jag var kul eftersom jag gjorde egen pizza förra veckan och han (som är extremt kräsen) tyckte att den var jättegod. Så det gjorde jag, och sen bad jag honom duka. Han vägrade. I stället fick lillebror rycka in.

Ja, lillebror ja. Han har varit pappig ett tag men nu har det vänt och det är faktiskt lite skönt. Det är skönt att vara omtyckt. När storebror berättade om hur han tycker att jag är smög lillebror sin lilla arm runt mig och sa lågt "bry dig inte om honom" och lite högre "jag tycker bara att det är pappa som är dum!" och tidigare idag satt han och slog in gamla pärlplattor som julklappar, när han skulle välja papper tog han ett med hjärtan på, "för det är till dig och jag älskar ju dig" och fast han har grym hosta är han glad som en lärka nästan jämt och vaknar glad varje morgon, roar sig själv och är allmänt lycklig och harmonisk. Ikväll skulle pappa natta var det tänkt men han kom rusande till mig och borrade näsan i min mage och sa "DU ska natta" och det gjorde jag, vi läste den gamla åttitalsboken från när jag var liten och diskuterade precis allt i den och sen somnade han med fötterna mot min mage precis som när han var bebis.

Nu låter det som att jag favoriserar någon här, det gör jag inte, jag älskar båda högt och starkt och tycker att båda är underbara och roliga och fantastiska, men det är lite tärande ibland att inte veta hur man ska bete sig för att det ska bli rätt. Och jag vet att det är tärande att vara nio år, som en blandning mellan tonåring och småbarn, och känna att hela världen är emot en.

Jag försöker, i alla fall. Jag nattade även min äldsta och strök hans kind och sjöng en liten visa som jag hittade på just då, om hans namn och om att han är min fina förstfödda. För så är det. Men jag vet inte alltid hur jag ska bemöta gnället/trotset/surheten/vägran att göra vissa saker (och då har vi ändå liksom inga krav alls, vi försöker men är ju själva så ostrukturerade så då är det svårt att få in rutiner på vad barnen behöver hjälpa till med hemma).

Men SVÅRT! SVÅRT SVÅRT SVÅRT!