Viktkurvan har pekat uppåt i två veckor i rad nu. Dags att kavla upp ärmarna och få bukt på kalaset igen. Jag är inte i mål än.
Idag var jag och hälsade på barnmorskan. Jag tycker inte att sprialen känns ok. Barnmorskan tittade utan att se att något såg konstigt ut. Hon ställde frågor om svamp. Inte vet jag, svarade jag. Jag har aldrig haft svamp. Men när hon beskrev symptom så skakade jag på huvudet. Nej, så känns det ju inte.
- Gör det ont när du kissar?
- Nej... eller ja, lite. Men... äh, när du frågar så där så måste jag väl faktiskt säga ja.
Så det blev till att lämna urinprov. Och jajamensan. Urinvägsinfektion. Ska det vara på det viset så har jag nog haft det ett tag nu. Jag har till och med slutat tänka på att jag får panikbråttom till toaletten för att sen bara kissa en liten skvätt.
- Men har du inte haft besvär, undrar barnmorskan.
Nä. Jag har väl inte tyckt det. Äh, jag vet inte. Jag har varit mer fokuserad på annat.
Hon tyckte i alla fall att jag skulle få antibiotika för infektionen och sen skulle vi se hur jag upplevde spiralen.
Jahapp. Inte riktigt väntad vändning på det besöket. Fick kila över till läkaren i korridoren bredvid och fick mitt recept på medicin.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte