Oh come let us adore you

Just nu skulle jag behöva prata med någon men jag orkar faktiskt inte gå och sätta mig bredvid min man i soffan och prata om det som tynger mig. Han skulle säkert lyssna men det känns ständigt som om jag tränger mig på när jag vill föra något djupare samtal. Jag känner mig besvärlig. Och lite tror jag att jag har tystnat mer och mer.

Så istället sitter jag själv i köket och lyssnar på gammal julmusik och har diskat upp allt efter mastodontmaten som jag lagade. Igår satt jag också här själv, med tända ljus och en kopp te, jag vill inte liksom BE om att han ska komma och sitta med mig en stund.
Och så känner jag mig lite ömhudad och ledsen. Min pappa fyller år idag men jag orkade inte ringa, jag drog iväg ett sms istället. Han har inte gjort något specifikt, jag vet inte varför jag går omkring och känner mig ledsen på honom just nu. Men det är lustigt med tekniken - sms gör att man lättare slipper undan saker på ett sätt. Samtidigt kan tekniken göra en modigare; min mamma och jag chattar på facebook ibland och där pratar vi om saker vi inte pratar så mycket om annars. Det är fint.

Och nu ska jag och min trötta ledsenhet gå och lägga oss.