ett av mina problem är att jag har svårt att hitta en vettig balans med nya människor. jag är inte särskilt social och tycker det är bekvämt att ha människor på lite avstånd, både fysiskt och mentalt. när jag ska lära känna nya människor så går det oftast bra till en viss gräns, sedan vill jag backa undan. och då vill jag ju att den andra personen ska vara lite som jag och också vilja backa undan och att vi kan fortsätta därifrån istället. men påfallande ofta får det istället effekten att den andra personen blir ännu mer intensiv och liksom klistrar sig på mig, och så blir det en skitjobbig ond cirkel där jag backar ännu mer och den andra personen blir ännu mer angelägen om att vara mig till lags, det låter larvigt men det är så det känns. och jag antar att det är mitt fel, att det är jag som sänder ut fel signaler på något sätt, men det är inte så jäkla lätt att förklara för folk att okej, igår kändes allt jättebra men idag är du på gränsen till outhärdlig.
som med Z. ibland har vi väldigt kul ihop, för vi har en del gemensamma intressen och referensramar. men jag känner väl att vi kan stoppa där, vi behöver inte fördjupa det här. och nu verkar det ha gått snett igen, för nu är det som att hon gör ALLT för att jag ska uppskatta henne. och jag tycker bara det är jobbigt.
Z är väldigt hjälpsam, men jag oftast är en sån som inte vill ha någon hjälp om jag inte uttryckligen ber om det (och detta har jag faktiskt förklarat för henne, men det gick nog inte in, eller så trodde hon att det gällde andra och inte henne). igår berättade jag för henne att vi hade bokat plats på hundpensionatet (hon tog inte illa upp, åtminstone inte så det märktes) och då bokstavligt talat kastade hon sig över datorn och klickade fram google maps för att visa var det låg någonstans. jag sa att jag redan visste hur man körde dit, och då frågade hon om vi skulle köra bil till köpenhamn och jag sa att vi skulle köra till grannstaden, ställa bilen där och ta tåget därifrån, och då kastade hon sig över datorn igen för att visa hur man körde till järnvägsstationen och var man kunde parkera. och jag bara kände att men VADFAN, mr S och jag är väl för fan inte efterblivna, vi klarar väl av att köra till järnvägsstationen i en mindre stad och parkera bilen utan att någon behöver förklara och visa. och sedan sa hon "jag kanske kan hjälpa er, jag tror det bara är 24-timmarsparkering, men jag kan åka dit och lägga i pengar åt er" (vilket i så fall skulle innebära att hon skulle ha våra bilnycklar och att vi skulle bli tvungna att stämma träff med henne någonstans när vi kom tillbaks, tack men nej tack, och för övrigt borde det väl för farao finnas NÅGON långtidsparkering i anslutning till en järnvägsknut, hur gör människor annars liksom?). det känns lite som att fick hon nu inte bo hos oss och ta hand om våra hundar så ska hon liksom krypa under huden på oss på något annat sätt. och det är så JOBBIGT. speciellt när det säkert är välmenat och man framstår som helt otacksam när man inte vill ha den här hjälpen man förvisso inte har bett om men ändå blivit erbjuden.
suck.