Arga snickare

Idag var dagen.
Fredagens besiktning innebar att äntligen skulle vår byggfirma få komma in och börja snickra på övervåningen.

Det blir ju sällan som man tänkt sig.
Först hade vår snubbe fått inbrott i bilen. Så halva dagen gick åt för honom att fixa och trixa med det. När grabbarna till sist kom på plats hittade de mängder av fel på övervåningen som de menade på gjorde att de inte kunde börja.

Det var felaktiga takstolar. På ett ställe hade man trampat igenom yttertaket och lämnat en trasig massonitskiva. Det var inte tätat runt fönster eller mellan takstolar. Ja, listan blev lång. Men att de skulle prata med byggarna som rest huset var otänkbart. Det var inte deras jobb (läs: det var mitt)
Ärligt, vet ni hur jävla jobbigt det är att stå och snacka med två snickare som är sura som fan på varandra och jag ska vara något jäkla språkrör dem emellan?
- Du kan ju säga till din snickare att man måste bygga en luftspalt.

- De ville att jag skulle berätta för deras snickare vad för verktyg han behövde ta med sig. Men jag gav dem ett svalt nej. Det är inte mitt jobb. (läs: det är mitt)

Jag blir fan i mig galen. Den här veckan blir en sann prövning. Sen HOPPAS jag att det inte finns två snickare i soppan utan bara en som leder hela kalaset. Det blir nog inte raka spåret i mål för det. Babysteps, babysteps.

Tack och lov hade jag svärfar med mig. Han är en gammal snickare, så han fattar ju i alla fall snacket. Så när snickarna inte ville prata med varandra, men gärna förklarade drev, luftspalter, och alla andra byggtermer de använde sig utav till mig, räckte jag över telefonen till honom. Tack tack, söta svärfar. Idag räddade du mig verkligen. Flera gånger om.

Nu laddar vi om för imorgon.