Mitt overkliga liv

Jag har ensamkväll hemma. Fryser om fötterna och slötittar på tv. Äter popcorn. Reser mig och går in i sovrummet för att hämta mina dunsockor. Jag fryser väldigt om fötterna. I spjälsängen ligger Grodan och sover. Han ligger på rygg med armarna rätt ut. När jag passerar suckar han mjukt.

Jag stannar och tittar på honom. Min groda. Min son. Mitt barn. När jag står där framstår det så otroligt. Overkligt. Att det där lilla mjka knyttet är mitt. Nä. Kan inte stämma.
Jag går ut utan att röra vid honom. Vill inte att han ska vakna. Han sover orligt dessa dagar. Att tänka att det där lilla knyttet snart ska flytta, tillsammans med oss, in i ett hus som vi äger. Det känns overkligt. Inte på riktigt alls.

Vi ska skapa oss ett liv där. I det där huset som står och fryser ute i snön. Med tomma skåp och garderober. Där ska Grodan krypa omkring. Vi ska lära honom att braskaminen är farlig. Där ska han lära sig gå, springa och hoppa. Inte allt på samma gång. Men det ska ske där. Där ska jag och Sambon leva vårt gemensamma liv. I vårt gemensamma hem. Det känns overkligt. Som på låtsas.

Jag skulle vilja gå in i sovrummet igen. Fötterna är varma. Jag skulle vilja sätta mig där och titta ner på min lilla knytt-Groda. Bara titta, titta, titta. Inte för det skulle kännas mer verkligt. Men han är verkligen sagolik att se på. Men jag sitter kvar. Låter honom få sova ifred. För vi övar. På att sova lungt i egen säng. Det går fram till mitt i natten. Då går det mindre bra. Då känns det också mer verkligt. Att Grodan är min unge. Och han är inte riktigt, riktigt fullt lika söt som annars. Men fortfarande galet underbar.

Jag var tvungen att få det ur mig.