Fadren

Såna här veckor när jag jobbar tre kvällar nästan på raken, så blir jag alltid lite känslig, lite ömhudad, jag längtar efter mina barn, jag känner mig frånvarande och trött av att vara iväg så mycket, att inte se dem alls på nästan tre dygn.

Det är liksom ingen slump att jag minst en gång per sån helg gråter i bilen på vägen hem på natten. Häromdagen var det efter att ha pratat med en vän och kollega lite hastigt bara om min far. Och jag blev så ledsen och arg och tänkte "får man verkligen sitta och grina över sin pappa när man är 33 år? Man behöver faktiskt ingen pappa när man är 33.". Men sen kom jag fram till att om jag hade haft min pappa som liten hade jag inte varit ledsen nu. Det är inte så att jag vill att han ska sitta här och hålla mig i handen nu men jag kan bli så illande ledsen över den genuint dåliga kontakten. Över hans ständiga icke-behov av sin dotter.

Det kom farande som en kolsvart natttung smocka rätt in i magen och rätt in i hjärnan då i söndags natt. Och jag blir ledsen över att jag själv är så undflyende, så ursäktande, fortfarande så i behov av hans bekräftelse (som jag aldrig får) att jag inte vågar yppa ett ord av besvikelse. Som i somras när vi verkligen ville träffa honom och skulle träffa honom men samma dag (när vi alltså befann oss i hans närhet, enbart för att träffa honom) började han tveka, nej, han hann nog inte, och dessutom var ju min bror där! Det blev så trångt. (Vad tänker karln med? Min bror har jag inte träffat på två år och han visste inte att jag var där nere i småland och jag visste inte att han var hemma från långtbortistan där han bor, klart vi ville träffas!). Ju! Till slut fick vi träffa dem nån timme.

Det där gjorde mig enormt ledsen men inte sa jag något om det. När de, han och hans fru, som satt i sitt stora hus med många rum, sa "det blir lite trångt, ni kan nog inte sova över" sa jag skyndsamt "nej nej det behövs verkligen inte". Fast vi är familjen som kan sova ihopknödda lite var som helst. I ett rum med en säng. Vi fixar det, liksom. Men nej, nej, vi satte oss i bilen halv elva på kvällen och åkte tio mil till ett hotell.

Och jag tänkte på alla såna grejer, sveken, som när han inte kom på min student, som gångerna när jag kom hem till dem någon helg då och då när jag var tonåring och han höll sig borta hela tiden och jag satt hemma och fick underhålla min lillebror och bara saknade och behövde min far.

Allt det där sköljde över mig i söndags. Jag har ingen pappa, jag har en halvtrevlig gubbe som jag träffar en gång per år och pratar i telefon med två gånger per år. Fast det jobbigaste är att nu gör han samma misstag mot mina barn, hans barnbarn som ÄLSKAR och dyrkar sin morfar, men som nu redan har börjat räkna bort honom. Morfar som tittar på sina barnbarn lite överseende, lite roat, som om de vore små gulliga kaniner, sen tittar han bort från dem och pratar om annat. Och äldsta sonen märkte det här och blev ledsen, jag såg det, jag kände hans smärta och det gör mig ju ont. Han vill bli sedd av sin morfar, inte som en lustig liten pryl, bara.

I lördags kväll satt jag med min sexåring i famnen, han hade sån konstig hosta och hostade konstant i en timme i sängen, efter att han hade somnat, så jag bar ner honom till soffan där han satt, klistrad i min famn, varm, tung och dåsig och hostig och jag undrar hur man kan ha barn, hur man kan ha suttit med sina barn på det viset och sen inte ha någon lust eller något behov alls av dem? Hur kan det bli så?

Måtte jag aldrig glömma känslan av ett tungt, varmt hostigt barn med kinden klistrad mot mitt bröst. Måtte jag aldrig glömma hur mycket jag älskar dem.

Jag tror att jag lyckas bättre. Och just idag är jag så extra stolt över mina barn som är så gnistrande härliga att vara med. Åttaåringen som i bilen på vägen hem trycker näsan mot rutan och säger "Är det där Polstjärnan? Eller är det Sirius? Kolla, jag tror att jag ser lilla karlavagnen!" och sen när jag slänger ur mig frågan "hur förklarar man egentligen vad en omloppsbana är?" svarar han "jag tror att man kan säga att det liksom är gränsen på gravitiationen.". Och sen sjunger han med i Bruce Springsteen som spelas på stereon och i klädaffären önskade han sig en svart liten punkig kavaj och en cool tröja i julklapp och ville enträget veta vad jag ville ha.

och när vi kommer hem kör han och hans bror en liten Hasse & Tage-sketch (ni vet den där Lena Nyman och Gösta Ekman är en kund respektive leksaksaffärsbiträde?) och sen säger han tankfullt "visst har romer vackra kläder?" och så tittar vi i DN Söndag ihop som handlar om just romer. Och sen skrattar vi tills vi kiknar och sen läser vi Godnatt Mr Tom och jag stryker hans kind och säger nåt fint. Sexåringen har förstås redan somnat.
Finaste, finaste barnen.

Och jag, jag är rörig som vanligt. Förlåt för det.