jo, allt är i sin ordning nu. men fy helvete vilken DAG. jag har ringt och ringt utan att få svar. lämnat meddelande på telefonsvararen. funderade till och med på att ringa hans jobb, men så tänkte jag att han kanske bara hade glömt telefonen hemma. fast det förklarade ju inte varför bilen stod och blockerade en varuingång på en restaurang i en grannby.
jag kom hem. ingen telefon. jag ringde med jämna mellanrum (så meningslöst, men jag kom inte på något bättre att göra). jag hade en alldeles otroligt dålig magkänsla. värsta scenariot var ju förstås om det hade hänt något allvarligt, att han var skadad, eller värre. vägen till mr S jobb är vidrig när det snöar, fast det där med bilolycka kändes lite märkligt med tanke på att bilen stod där den stod. sen började jag tänka på en gång när det var snöstorm och jag ringde mitt ex och han inte svarade, då var han och knullade med en annan. sen började jag tänka på ett annat ex, som tog livet av sig, och inte fan ringde han och berättade om sina planer för mig. och sedan fastnade jag i de här tankarna och kom fan inte loss, jag förberedde ömsom begravning, ömsom skilsmässa i tankarna. och det var så jävla hemskt att ingenting VETA. jag var ute och skottade snö och pratade väder med grannarna. bet ihop som fan, gick in, började gråta och kunde fan inte sluta. klockan blev kvart i fyra, då slutar mr S jobba. ingen ringde. klockan blev kvart över fyra, då brukar han komma hem. ingen kom hem. klockan blev fem, halv sex, sex. MEN VAD FAN ÄR DET SOM HAR HÄNT, något måste ju ha hänt, kommer det poliser hem till en och berättar eller är det bara på film?
och sedan kom han. som om nästan ingenting hade hänt. och då var det så här. bilen hade dött precis utanför restaurangen i grannbyn, han hade rullat in och ställt den där, gått till macken/verkstan och väntat på att den skulle öppna, bett dom hjälpa honom och de skulle hämta bilen "så fort som möjligt". han gick till restaurangen och berättade hur läget var och att macken/verkstan skulle hämta bilen "så fort som möjligt". sen visade det sig att "så fort som möjligt" i macken/verkstans värld nog inte var "så fort som möjligt" i alla andras värld, så det hade tagit ett antal timmar, och hon som ringde mig från restaurangen var inte samma person som mr S hade pratat med tidigt på morgonen. och mr S' telefon hade ingen täckning, den är för övrigt fortfarande stendöd. ja, så han hade fått ta bussen till jobbet och hem igen, vilket inkluderar ett byte i grannbyn och de bussarna är INTE synkade med varandra, det var därför det hade dröjt. och han hade ju ingen aning om att de hade ringt mig från restaurangen och att jag satt här hemma och var döorolig.
och nu är jag...jag vet inte, nästan tom. tömd. lättad förstås, så oändligt tacksam att ingenting av det jag föreställde mig hade hänt. och utmattad. huvudet sprängvärker och jag mår illa dels av huvudvärken och dels för att jag inte har kunnat äta någonting. men nu har jag petat i mig två panocod och en kopp te. det är inte mycket till kvällsmat, men det är nog allt jag klarar.
lättad, ja. och så otroligt TACKSAM. tack, tack, tack.