jag vet inte om dagens tema ska vara drömmar som i förväntningar, eller drömmar som djävulskap som hjärnan kokar ihop nattetid.
i det första fallet har jag faktiskt inte så många. eller så är jag bara ovanligt fantasilös, jag vet inte. men jag drömmer inte direkt om en flott bil, lyxvilla, resa jorden runt, vara ekonomiskt oberoende, jag tycker jag har ett ganska bra liv. fina barn, ett finfint barnbarn, finaste mannen, vårt drömhus, hundarna, kul jobb, hyfsad ekonomi. möjligen skulle jag vilja ha en kropp som inte hela tiden straffade mig med värk i tid och otid, men nu kommer jag knappt ihåg hur det känns att INTE ha det så.
och ibland drömmer jag om att ge ut den där BOKEN jag skrev. jag vet egentligen inte varför, men förmodligen någon slags bekräftelsebehov, att folk ska läsa och säga "men gud vad bra". as if. men det är nog en liten dröm jag har.
de andra drömmarna är många och oftast väldigt trassliga. flera gånger i veckan vaknar jag och är helt SLUT av att ha försökt lösa problem hela natten. jag har många teman som återkommer, ofta är det mycket logistikproblem i mina drömmar, tåg och bussar och färjor som ska hinnas med och jag är alltid försenad och måste först ta mig runt till olika platser för att hämta saker eller hitta människor som jag har blivit av med. och av olika anledningar så KOMMER JAG ALDRIG FRAM, det är så sjukt störande. det är väskor som måste bäras, bilköer, hissar som fastnar und so weiter i all oändlighet.
ibland drömmer jag att jag ska, eller MÅSTE, slå någon, och jag tar verkligen i av alla mina krafter, men ändå blir slagen helt kraftlösa och mesiga och det är så otroligt frustrerande att jag oftast är på skitdåligt humör när jag vaknar.
och ibland drömmer jag om saker jag har varit med om för länge sedan. inte precis detaljerat, åtminstone är det mer känslan av att ha varit där, igen, som jag minns när jag vaknar. som om jag har sett det på film, eller genom en glasruta. fan vet om det är så mycket bättre.
en del människor påstår att de aldrig drömmer någonting, eller åtminstone inte minns. jag skulle vilja vara lite mer som dom.
de allra bästa drömmarna är när jag springer. det spelar ingen roll vart jag är på väg eller vad jag springer från, jag bara springer och är så stark och uthållig och kan fortsätta hur länge som helst och det är en sån härlig känsla. jag kommer aldrig fram, men det spelar ingen roll, det är känslan av att kunna springa i evighet som är så underbar. första gången jag upplevde "runner's high" på riktigt, när jag tränade terränglöpning, så kände jag först och främst igen mig från mina drömmar där jag springer. mer sånt, tack.