Jag vill lära mig lagom

Jazzie 2010-11-15 12:10 (8 kommentarer)
I helgen trillade jag ur viktväktarprogrammet för första gången. Jag har hållt på i 11 veckor och hållt mig till programmet ända fram tills nu. Det betyder inte att jag har gått ner varenda vecka. Men de veckor jag stått still eller gått upp något hekto har inte berott på att jag ätit för mycket, utan mer till när i månaden det varit. Så istället har jag gått ner desto mer veckan efter.

Förra veckan var alltså min 10e vecka och då hade jag total gått ner 7,6kg. Så det är med lite ångest jag ska gå och väga mig idag. Inte för att det är hela världen att jag har gått upp lite grann, utan för ... ja, varför? Jo, för nu ångrar jag mina utsvävningar i helgen. Det var "Det goda köket", mässan i Älvsjö. Jag hade faktiskt trott att det skulle finnas lite mer prylar på mässan. Men så var det inte. Det var BARA mat och sprit. Spriten lät vi bli, men all mat som vi kom över smakade vi på.

Det hade väl varit ok. Men när vi kom hem blev det godis till kvällen. Och igår var det kalas hos syrran med rabarberspaj. Ångesten kommer sig av att jag tappade greppet. Istället för att smaka en godisbit av Sambon så blev det 10... eller mer. Och istället för att ta en bit rabarberspaj så tog jag påfyllning.

Jag skrev ju härom gången om mina svärföräldrar som kommer med godsaker. Och som jag ser på hela saken så är det nu, under min viktnedgång som jag måste lära mig att hantera frestelserna. Att kunna äta något och sen vara nöjd. För om jag inte lär mig det nu när jag väger och mäter mat så kommer det gå åt skogen när målet väl är uppnått och man ska kliva in i sitt varje-dag-liv och behålla vikten. Det är nu jag ska lära mig hur mycket lyx man kan unna sig. Att hitta nivån lagom. För annars trillar jag ändå bara tillbaka längre fram.

Jag vet inte hur många omgångar jag har haft godisuppehåll i mitt liv. Men det är rätt många gånger nu. Och varje uppehåll har varat mellan 1-2 år. Under den tiden har jag inte ätit en endaste godisbit eller choklad. Under några uppehåll har det även innefattat bullar, kakor, tåror, chips, ostbågar och efterrätter. Och det går bra. Så länge det är nolltolerans så funkar det. Men samma dag som det blir tillåtet igen så trillar jag tillbaka i mina gamla mönster. Ett eskalernade mönster som gör att jag tillslut äter något skit varje dag. VARJE DAG!

Jag vill utvecklas. Jag vill hitta något knep i mitt liv för att kunna hantera mitt sötsug. Jag vill komma dit där jag kan ge mig själv tillstånd att äta en bulle. Men sen stanna. Inte ta den där bullen eller två extra. Jag vill kunna gå på en matmässa och äta allt som bjuds och komma hem och känna mig nöjd med det. Inte gå och slå i skåpen och sen gå och norpa godis efter godis ur min Sambons skål. Och jag har känt mig stark, motiverad, balanserad så många veckor nu att jag trodde att jag just den här helgen skulle fixa det. Men inte.

Jag har ju några månader till på mig att öva. Jag har ju bara kommit halvvägs i viktnedgången. Men i helgen fick jag i alla fall underkänt. Och vågen idag kommer visa det.

annabell

Jag är precis likadan och har haft exakt samma funderingar så många gånger. Och egentligen är det ju ingen katastrof, de där gångerna man trillar av banan och går upp några hekto. OM man bara hade kunnat se det så, rycka på axlarna och fortsätta. För då tar det max en vecka eller två innan man är tillbaka på noll igen. Men så funkar inte jag. Spårar det ur, så gör det det ordentligt och då har jag svårt att hitta tillbaka och bli motiverad igen. Men samtidigt tror jag att de där som håller sin vikt stabilt jämt funkar just så. De svävar ut lite, upptäcker att byxorna sitter åt eller att vågen pekar uppåt och så rättar de till det. Utan att det måste bli så extremt åt ena eller andra hållet...

2010-11-15 12:35:12

Moot?

Men åhhh det är så svårt. När jag gjorde det sist (gick ner dvs) så fick jag resonera med mig själv VARJE gång det bjöds. Men det är svårt. Men du... du föll av vagnen en lördag. Skriv av det och gå vidare nu 7.6 kg är ju toppen! You GO girl!

2010-11-15 14:11:52

Jazzie

@Moot - ja, det gör mig inte så mycket att jag föll ur. Det är egentligen ok. Men jag var ändå ganska förberedd och hade tänkt mig något helt annat. En mässa där jag fick fria tyglar för att sen samla ihop mig igen. Jag vill ju se att jag hittar sätt att ändra beteende. Inte ett sätt att ha samma beteende men färre gånger.
Men tack för peppet!

2010-11-15 14:39:59

Moot?

Jag önskar att jag hade svaret till dig :-(. Det är SVÅRT att ändra beteende. Det är det jag strävar efter jag med... men HUR???

2010-11-15 15:57:41

Lisasan

Det är precis samma här. Jag fattar inte varför det ska vara så svårt. En del av hjärnan inser ju det orimliga i att vräka i sig godsaker, men en annan del (som för det mesta vinner...) säger precis tvärtom. Det är så jäkla ologiskt!

2010-11-15 17:08:06

Enbär

Jag viktväktar också nu och har samma issues med godsakerna som du. Det du skriver "Jag vill hitta något knep i mitt liv för att kunna hantera mitt sötsug. Jag vill komma dit där jag kan ge mig själv tillstånd att äta en bulle. Men sen stanna." kunde jag ha skrivit. En kanelbulle på fastande mage, och timmen efter vill jag ha 15 stycken. Eller inte vill - måste HA. Och man normaliserar det där beteendet. I likhet med dig, funkar nolltolerans bra, smakar jag inte alls kan jag klara det under långa perioder. Som en alkoholist med sprit. Så trillar man dit igen så fort man prövar. Jag har funderat massor över det här och tänker försöka pröva att äta den där lilla guldkanten på tillvaron som även VV tycker man ska ha, som efterrätt, alltså EFTER maten, företrädesvis middagsmaten. Då kan inte blodsockret åka så mycket bergochdalbana tänker jag, och jag kanske kan hålla mig till en liten portion pga att jag redan är mätt efter maten! Det är iaf värt ett försök. Hur som helst kan jag nog aldrig riktigt gå tillbaka till vanan med bullfika, det klarar jag inte, hur mkt VV än säger att man "ska" klara det :/
PS: Det är så bra jobbat av dig att redan ha gått ner över 7 kg! Bara att ta nya tag nu efter helgen och se framåt :)

2010-11-15 19:58:47

Mea

Samma här - igenkänningsfaktorn är hög. Antingen äter jag inget godis allt, eller för mycket. Svårt. Men härligt med -7,6 kg för dig! :)

2010-11-15 22:22:58

mucklann

Jag TROR, märk väl -inte vet, att det har otroligt mycket med det dåliga samvetet att göra. I alla fall för mig. Att göra mat till synd ger mig inget. Det gör att jag mår dåligt av att jag har ätit något som jag anser onyttigt och sen rationaliserar jag mitt fortsatta ätande med "jag har ju redan..." och så är jag igång. Under perioder när jag avdramatiserar ätandet och ser det för vad det är: Viss mat har lägre energiinnehåll annan högre- punkt slut. Då får jag inte alls samma svängningar i varken mitt ätande eller min vikt. Nu kan jag istället tänka att åh det var gott. Sen inget mer. stopp. Inga förebråelser och inga dåliga samveten inget kika över axeln för att se om någon såg. Det är bara jag som har fått något gott. Fint. Det fungerar säkert inte så för alla men själv hittade jag den här grejen för några år sedan när upptäckte att så fort jag försökte gå ner i vikt så gick jag fanimej alltid upp. Efter ett tag gjorde jag kopplingen med det dåliga samvetet och det verkar hålla än. Så försök att kasta ut det där jäkla skuldtänket ett tag och se om det fungerar för dig... Jättehärligt att du har kunnat gå ner så mycket! Grattis!

2010-11-16 09:45:33


Info
Namn
Jazz
Född
-
Hemstad
Stockholm
E-post
-
Hemsida
Medlem sedan
2008-12-27
Antal texter
1 076
Övrigt
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.

Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.

De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.

Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk

Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte