mina föräldrar har varit gifta med varandra i 45 år. när jag ska skriva om mina föräldrar så kommer det mest att handla om min mamma, för det är hon som bestämmer. min pappa är mer en skuggfigur i kulisserna och tar inte mycket egen plats. inte så att man upplever honom som särskilt kuvad, egentligen. men han går mest för sig själv och sköter sitt och låter mamma sköta snacket och fatta besluten.
när jag var åtta år fick vi en lillasyster, hon dog efter en vecka. min mamma bestämde att det korrekta sättet att hantera detta på var att ALDRIG prata om det med någon. vi fick aldrig veta något, aldrig fråga, aldrig nämna något om döden överhuvudtaget, det är helt tabu. när min brorsdotter dog så bröt mamma ihop av att hennes trettio år gamla sorg plötsligt slet sig loss och bubblade upp till ytan och blev verklig. till och med då, när min bror gick igenom det värsta av det värsta man kan föreställa sig, att förlora ett barn, kom det ÄNDÅ att handla om mamma, hon tog liksom över på något sätt. inte så att hon sa allt det där hon borde ha sagt för trettio år sedan, vilket kanske vore på tiden, nej, det var mer om hur jobbigt allt det här var för henne. och sedan visade det sig att pappa HADE velat prata, då för trettio år sedan och att han fortfarande tänkte på detta varje dag, men det försvann liksom i mammas känslor. och min mamma sa till min bror att en man kan aldrig förstå hur det känns för en kvinna att förlora ett barn. som om hans sorg inte räknades. det tror jag aldrig jag kommer att förlåta henne för.
i min familj är vi mycket för att bita ihop och hålla masken och spela oberörda. konflikter hanterar man antingen genom att kasta saker och svära och skrika att man vill ha ihjäl varandra eller ta livet av sig själv, eller så tiger man. gärna det första följt av det andra för bästa effekt. vi är ena riktiga mästertigare i min familj, det har hänt att mina föräldrar inte har pratat med varandra på flera månader. på allvar. det är ingenting att vara stolt över och det är ganska jobbigt att ha det som sina referensramar när man själv är vuxen och ska försöka hantera sina konflikter på ett vuxet, eller åtminstone konstruktivt, sätt.
min syster tycker att mamma och pappa är världens bästa mamma och pappa. hon köper blommor till mors dag, presenter till fars dag, sätter in små gulliga annonser i tidningen "ni är världens bästa föräldrar" på deras bröllopsdag och jag och min bror undrar lite om vi pratar om samma människor. men det är nog skillnad för henne. när vi växte upp var hon Den Sjuka, den det var synd om. min bror och jag var ju inte sjuka, när vi hade problem så var det bara ren jävelskap från vår sida, som när jag kom hem och var helt sönderslagen och fick höra ett "tänk att du alltid ska ställa till det" och "men DU måste ju ha gjort någonting för att det här skulle hända fattar du väl". tänkte inte på det.
ibland är jag arg på mina föräldrar. ibland tycker jag att de har gjort ett för jävla dåligt jobb, faktiskt. som när vi var små och bråkade så hotade mamma med att vi skulle få stryk när pappa kom hem. sen när pappa kom hem så berättade hon för honom att vi hade varit bråkiga och så fick vi rada upp oss och få stryk i tur och ordning, som en kvällsritual innan barnprogram och tandborstning. och OKEJ, det var andra tider då. men man skulle ju kanske någon gång kunna få ett erkännande, att det var fel, att det var dumt, att de ångrade sig. men nej, aldrig. det är nog det jag är mest arg över. jag vet att det inte är lätt att vara förälder, men jag har åtminstone försökt att prata med mina barn, reda ut saker, be om ursäkt när jag har känt att jag har varit dum och orättvis.
jag är mest arg på min mamma eftersom hon har styrt och ställt med allting, alltid. men jag är arg på min pappa också, för att han är så passiv, för att han tillåter mamma att härja fritt, för att han väljer att gå undan istället för att ta ställning. jo, arg är jag. man kan förlåta och förstå, och det tycker jag att jag har försökt göra. men det omvända gäller ju aldrig, jag ska fortfarande få äta upp saker som hände på fucking 80-talet. när jag var ensam och vilsen och trasig och faktiskt utsatt för hemska saker som jag fan inte kunde HJÄLPA. men det fanns heller ingen hjälp att få.
(och det finns så många bottenlösa brunnar att gräva i när det gäller mina föräldrar och min uppväxt, men till en del tar jag aldrig ens av locket. ibland slungas jag ner där med full kraft ändå, trampar vatten i något som är så avlägset, så bortträngt att jag knappt kommer ihåg vad det handlar om, det är lukter, förnimmelser av en obehaglig kraftlöshet och känslan av att inte få luft. jag aktar mig noga, jag går inte ens en gång nära, jag tänker aldrig på det, jag skriver aldrig om det. det man inte minns har aldrig hänt, det man inte minns har aldrig hänt, det man inte minns har aldrig hänt och sen är alla problem lösta.)