Jag med

Jag hakar på Moot och har en lite självömklig dag idag, där allt känns pissigt och eländigt och jag är alldelesför upptagen med att förebrå mig över alla saker jag inte klarar av för att se allt jag faktiskt är bra på. Det känns som att jag aldrig kommer nånstans och aldrig utvecklas. Samtidigt VET jag ju att jag för ett gäng år sen inte hade klarat av att kika över kanten på min grop och se orimligheten i mina känslor. Numera FINNS de där, men de tar inte över allt. Bara nästan, i kortare stunder sådär. Men de stunderna gör å andra sidan lika ont som alltid, vare sig jag vet att de är övergående eller inte.

Jag försöker hitta nån balans i att låta mig må, och att skratta lite åt eländet. Åt att den första automatiska tanke som dyker upp när jag provtänker att jag ändå har en familj som älskar mig är "jaja, men de har ju inget VAL, familj som de är!". För med tanke på med den konsekvens de flesta i min familj väljer bort folk som är puckade borde jag veta bättre. Ingen jävla familjeplikt här inte!

På tal om familj borde jag ringa min mormor.
I vanliga fall kommer jag inte på det förrens klockan passerat läggdags för henne (typ kl20). Och idag känner jag inte för att prata med folk eftersom jag bara gråter hela tiden. Men imorgon kanske?