den där förkylningen kom visst av sig (till och med utan hjälp av whisky). tur, jag har verkligen inte lust att ta itu med ännu en mördarförkylning.
fredag och det känns bara...sådär. jag är trött och rätt oinspirerad, skrivbordet är fullt av jobb, bilen har börjat läcka vatten och det ska den ju inte göra, vi blir ALDRIG klara hemma. eller jo, det blir vi väl, men vissa grejer är det som om det vilar en förbannelse över, de blir fan inte av. vilket har orsakat ett stort gräl som hänger som ett svart moln över tillvaron. i korthet går det ut på att det är vissa grejer som mr S har tagit på sig att göra och då tycker jag att det är rimligt att de också blir gjorda även om jag inte är där och påminner, det är väl för HELVETE bara att sätta igång. men mr S tycker att han inte har tid i veckorna, utan vill hellre göra det till helgen istället. men när det är helg så är det ju oftast mycket annat (roligare) som händer, och det vill man ju inte välja bort, så då blir det ingenting gjort då heller. och så går veckorna och till slut blir jag tokig och antingen 1. får ett utbrott eller 2. gör det själv. och då tycker mr S dels att jag inte låter honom göra saker på sitt sätt, dels att jag spelar martyr och dels att jag angriper honom med frågor som han inte kan svara på, i stil med "men om du nu har sagt att du ska göra det, varför kan du inte bara GÖRA det då?", vilket gör honom frustrerad och irriterad och tja, sen är väl grälet ett faktum. och det här är ju verkligen inga stora eller svårlösliga grejer, men jag fastnar liksom i det, fastnar i en slags bubbla där jag bara inte VILL. det är lite oklart vad det är jag egentligen inte vill, men vad det än är så vill jag inte. har ingen lust.
nu ska jag gå på ett jobbmöte med en massa machomän. det vill jag egentligen inte heller, men man måste ju, och man måste bita ihop. inget nytt under solen med andra ord.