TRÖTT är väl ordet och det börjar bli tjatigt. men jag har jobbat som en liten slav hela veckan och idag rodde jag äntligen iland och kan pusta ut. jag har gjort en utredning som ska ligga till grund för beslut som rör rätt saftiga summor pengar. resultatet blev dessutom BRA, vilket alltid är kul. det är alltid spännande att jobba med den här typen av utredningar, men det är ju alltid roligare att kunna säga att "jodå, det funkar att göra så här" än "tyvärr, det är omöjligt". dessutom blir det lite min "förjänst" när resultaten är bra, vilket väger upp när det å andra sidan alltid blir mitt "fel" när resultaten är dåliga.
jag hade satt fredag som preliminär deadline, men blev alltså klar idag, renskrev rapporten på min lunch och mailade iväg den och framstod som flitig. sedan var det informationsmöte hela eftermiddagen, men det ska bli SKÖNT att komma till jobbet imorgon och bara kunna jobba som vanligt. kanske till och med öppna kalendern och se vad jag har missat den här veckan.
och imorgon SKA jag sluta i tid för jag ska på massage direkt efter jobbet. och sedan är det helg. och jag ska passa lille A och har dessutom en utmärkt ursäkt för att slippa åka till svärmor, som annonserat att hon gärna ser oss på fika på lördag. men mr S får åka själv och jag tänker inte ens ha dåligt samvete för det.
bra saker alltså. det finns dåliga saker också. en är att på lördag ska ju B och jag åka till ett nytt stall och kolla läget lite. och hon som äger det stallet är en sån där människa som alla vet vem det är, alla hästmänniskor alltså. en lite speciell människa, som många hästmänniskor är.
och häromdagen var jag alldeles förfärligt nära att ta upp telefonen och sms:a "vet du vad? på lördag ska jag åka till X:s ställe och spana lite" bara för att jag VISSTE att jag skulle få svaret "KALL! KALL!", eftersom det är en del av ett av våra interna skämt om den här människan, ett skittöntigt skämt som vi nog har dragit minst tusen gånger och som fortfarande är roligt (för oss, förmodligen inte för någon annan).
och så kommer knytnävsslaget i ansiktet, sparken i magen, kniven i ryggen, allt på en gång varje gång jag på att du inte finns. aldrig mer ska vi skicka larviga sms med våra interna skämt, aldrig mer ska vi sitta och fnissa åt alla knäppa människor som vi har haft med att göra, vi ska för fan aldrig mer göra NÅGONTING. vi ska till exempel aldrig mer titta på och analysera sönder veckans avsnitt av "expedition robinson", vi som slaviskt följt ALLA säsongerna, men nu vet jag inte ens vad du tycker om paolo roberto som programledare och jag känner att jag behöver VETA det. vad du skulle ha tyckt alltså, jag kan ju för helvete inte ens lära mig att använda rätt tempus när jag pratar om dig. och jag får ju för helvete aldrig mer träffa dig. och det är för helvete så jävla jävla orättvist. och jag saknar dig, hör du det? jag saknar dig så in i helvete. jag saknar dig. jag saknar dig. jag saknar dig.