MASTODONTLÃ…NGT om hela mitt liv, typ

Ibland tror jag att jag inte utvecklas ett smack. Runtomkring mig blir folk kloka och förnuftiga, får insikter och går framåt. Jag tycker att jag mest gnäller på samma saker, om och om igen. Jag känner mig gnällig, helt enkelt. Särskilt här. Alternativt skrytig. Jag känner mig inte LAGOM så ofta.
Ibland läser jag nåt jag själv har skrivit och då himlar jag lite med ögonen och tänker "väx upp, precis samma sak gnölade du om för tre år sen". Men det kanske är att vara lite hård mot sig själv, för nånstans växer väl jag också, precis som alla andra.

För några år sen var jag arbetslös och kände mig nog mest osynlig och väldigt vilsen. Över vart jag var på väg i livet. Fortfarande är jag vilsen men jag har fina jobb och jag känner mig sällan osynlig. Det är lite för mycket jobb bara, men jag försöker komma på hur jag ska ändra på det.
Och det där med att bli vuxen: en gång läste jag en horoskopsbok (ni vet hon Linda Gray), och om tvillingen stod det att de oftast ser ungdomliga ut hela livet. Och jag roar mig med att studera tvillingar i min närhet och tänker att bland dem stämmer det faktiskt i högre utsträckning än bland andra tecken. Jag har en tvillingchef, han är femtio, men ser rätt pojkig ut - fast inte på femtioårskrisviset, inte så att han färgar håret och har tonårskläder, bara att hela hans uppenbarelse är rätt ung och pojkig. Och så där är det bland flera jag känner.
Det där är säkert bara fånigt. Men jag tänker på det ibland ändå: och att kanske är det lite så för mig också. Kanske kommer jag att känna mig lite omogen resten av livet. Förhoppningsvis på utsidan också dårå (om man räknar bort halsskrynklet). Häromdagen blev en kille jag känner i jobbsammanhang alldeles perplex när han hörde att jag har barn och hur stora de var. Han fick liksom inte ihop det och när han sa "men... jag trodde du var i min ålder. 26!" så blev jag förstås jäsigt förtjust. (jag är så lättköpt.) Det är sånt jag försöker minnas när jag står i provhytter och halvgråter när jag ser mig själv näck i spegeln.

Äh. Jag kommer som vanligt ingen vart. Jag är som vanligt alldeles för trött. På jobben idag har jag: skrivit copygrejer, fotograferat ett mycket roligt projekt, provsmakat mat som ingick i samma projekt, fixat lite foton som jag tog på en raggare och hans bil, kläckt en väldigt rolig julkortsidé för mina kolleger, varit på andra jobbet och lärt mig nya tidrapportsystemet, gått genom en park i stan och sparkat i lönnlöv (ja! klyschan!) och flinat lite för mig själv. Igår på ett annat jobb la jag beslag på ett recensionsex av Eric Ericssons gamla bok "Brev till Clara och Tyra". Fint!

Och föräldramöte! Världens struligaste byskola (det är inte alls så snuttegulligt som man skulle önska) hade föräldramöte igår. Det är verkligen inte optimalt nånstans och stämningen är hätsk och några få barn håller nästan en form av skräckvälde i sina respektive klasser. Det är helt bisarrt hur det kan få hålla på och att det inte lösgörs resurser på något vis. Barnen är rädda på rasterna, får höra ord som böghög, kuk, knulla, pöka, mongo, lebb, bög. Undervisningen liksom hamnar i bakvattnet nånstans och det är så hårt. Och det här handlar alltså om sju- till nioåringar... Jag pratar-pratar-pratar med mina barn om hur man är och vad man gör och hur man beter sig och de är världens finaste och bästa killar (förstås) men blir ju också påverkade av den dryga stämningen och äldsta (som en äldre kille tog stryptag på häromdagen, oprovocerat, samt hotade med käftsmäll) säger "magkänslan är inte bra i skolan". Det är lite machostämning och strulkillar som får hållas (och som för flera år sen fick en stämpel på sig som de alltså lever upp till varje dag, utan att något görs uppifrån.) Och "killarna" är liksom ihopklumpade, man pratar om att killarna är bråkiga och tjejerna får stå tillbaka. Det är förvisso sant - MEN bland de tjejer som får stå tillbaka finns också ett par killar som är tystare, lugnare, inte alls så där macho. Där ingår min son och därför känns det lite tråkigt när tjejföräldrar sitter och helt kategoriskt och säger att "killarna är si och så" och då får man liksom hojta och säga "hallå där, min son är bland era döttrar". Och genusfrågan; GENUSFRÅGAN, den är så otroligt eftersatt på skolan, folk är så inne på killigt och tjejigt och killarna får negativ uppmärksamhet (och får samtidigt hållas mycket mer, "för killar ÄR ju bråkiga"), och tjejerna får mer positiv uppmärksamhet (och om de väl bråkar tystas de nog snabbare än killarna). Jag brukar inte tänka på det så längre, det var mer när mina egna var små, men ibland dyker det upp (och är ju ständigt på tapeten hemma utan att vi tänker på det eller ens kallar det nåt, det är ju bara själva synsättet vi har) extra mycket.

Ja, där har vi ytterligare ett orosmoment. Jag grinar och oroar mig och pratar med andra föräldrar och sneglar mot en friskola inne i stan. Men jag VILL inte att det ska behövas. Jag VILL att det ska vara bra här.

Men: ikväll kom min sexåring och la sig på mig när jag för en gångs skull hade ankrat i soffan. Han buffade sig till rätta där på mig och stoppade in sin kalla hand under min tröja, värmde sig på min mage och så låg vi så en stund och pratade och han var världens gulligaste och jag är helt övertygad om att hur dålig och rutten skolan än är så kommer mina barn alltid att vara fantastiska. De kommer att hålla sig på rätt sida. Med råg i ryggen (å knäck i lurarna, som Doris & Knäckebröderna sjunger). Även om de slåss och bråkas och är hemska mot varandra hemma så är de ändå ett par kalasexemplar (ja, jag vet, det är alla barn på sitt vis, men jag måste peppa mig själv här lite efter den där tröstlösa stämningen på skolan.)

Tja. Det där var rörigt. Nu ska jag gå och sova mina fem-sex timmar.