...makes the world go round

det finns kanske de som minns att min dotter N ställde till det för sig för några år sedan. lätta sms-lån, "förmånliga" banklån och kreditkort i kombination med allmän dumhet gjorde att i princip alla mina besparingar gick åt till att lösa hennes skulder för att hon inte skulle hamna hos kronofogden och få betalningsanmärkningar. jag är tacksam, väldigt tacksam, för att hon faktiskt kom till mig och bad om hjälp medan det fortfarande fanns tid att åtgärda det hela. men det var så djävulskt sura pengar, och det var en sådan besvikelse att ens egen unge kunde göra något så in i helvetes korkat.

mycket vatten har runnit under många broar sedan dess. N har utan att beklaga sig betalt tillbaks tusen kronor till mig varje månad, även när hennes inkomst inte har varit speciellt hög och de där tusen kronorna nog har svidit. jag ville att det skulle svida SOM FAN, att hon aldrig ska glömma detta. och hon har skött sig exemplariskt nu i två och ett halvt år. jag vill hoppas och tro att hon har lärt sig något av det här.

och hon ÄR en annan människa nu. så mycket har förändrats. hon är gift och har barn, i våras fick hon fast jobb, hon och hennes man ska snart flytta in i sitt första hus. och vi har en så jättefin relation nu (vilket man verkligen inte kunde tro när hon var 14-15 och skrek att jag var den jävligaste jävla kärring hon någonsin mött, men det är ju sånt man liksom bara får tugga i sig som tonårsförälder).

och jag funderar på om jag efterskänka det som är kvar av skulden. som en inflyttningspresent när de flyttar in i huset. det rör sig fortfarande om fruktansvärt mycket pengar, mer än hälften av skulden är fortfarande kvar. jag pratade lite med en kompis om det och han tyckte INTE jag skulle göra det, att jag ställt upp och offrat mina besparingar och gett N ett betydligt mer förmånligt lån än om hon skulle fått låna på banken, det var mer än tillräckligt tyckte han. men samtidigt: jag KLARAR mig ju utan de där pengarna, de går bara in på ett konto som jag aldrig rör. jag får ändå pengar över varje månad. ska man då inte hjälpa sina egna barn om man kan det? inte för att N och D på något vis lever på ruinens brant, men ändå: de är unga, de har småbarn, de har ett dyrare boende än vad vi har. jag tror ändå att den där tusenlappen märks i deras budget. men framför allt kanske det kan vara skönt för N att slippa bli påmind om sin egen dumhet varje månad i flera år till.
samtidigt: det är MYCKET pengar. typ 75 000 spänn. så rik är jag inte att jag inte kan låtsas som att det inte har någon betydelse. tänk om bilen pajar, tänk om vi måste göra något jättedyrt med huset, tänk om någon av oss blir arbetslös...då är det väldigt mycket bra-att-ha-pengar.

hur hade ni resonerat?