Mörkret är på väg

När Grodan vaknade vid 6-tiden imorse gick jag upp och fixade en flaska välling. Det var fortfarande mörkt ute så Grodan somnade om. Jag också.
När Grodan vaknade vid 8-tiden och ville inte längre sova fanns inte jag kvar. Jag hörde honom, men kunde inte ta mig ur sömnen. Det bara gick inte.
Sambon sa något. Jag vet inte vad. Men jag tror att jag svarade med att jag kan gå upp med Grodan till mormor. Ska bara vakna lite.

Jag vaknade inte lite. Jag vaknade inte ens det allra minsta. Så märkte jag att Sambon gick upp och klädde på sig. Allt jag tänkte var "Jag ska vakna... alldeles straxt"
Grodan och Sambon försvann. Jag med. Fast åt ett annat håll.
Sen finns inget mer. Inga ljud. Inga drömmar. Ingen uppfattning. När ögonen sakta öppnades hörde jag mormor, Sambon och Grodan på övervåningen. Jag vred sakta huvudet åt sidan och tittade på klockan.
10.46.
Jösses. Jag blundade igen. Hörde mammas steg i trappan. Hon försvann in i tvättstugan. Jag visste att hon snart skulle kika in. Men orkade inte kliva upp för att visa att jag vaknat.

Mycket riktigt kikade hon in. Och inte förrän då orkade jag lyfta huvudet lite grann och vakna till liv på riktigt.
Nu är jag helt vimmelkantig. Totalt. Kroppen känns tung. Huvudet segt. Allt går långsamt. Jag tappar saker. Glömmer saker. Går åt ett håll fast jag ska åt ett annat. Ger Sambon soppåsen men håller kvar nyckeln till sopnedkastet.

Jag börjar ana den annalkande vintern. Känner igen tröttheten. Tyngden. Mörkret är på väg. Och det går fort nu.