Helhjärtad support

Jag älskar verkligen min sambo. Jag älskar honom på så många plan, sätt och vis. Han är en underbar person som får mig att må bra, bli bra och vara bra. Han smörjer mitt hårda jag med en snällhet jag nog aldrig träffat på. Och jag mjuknar och känner hur värmen sprider sig.

I måndags när jag var på VV-mötet fick jag vecka 4's häfte. Det handlar om motivation. Olika tips för att lyckas motivera sig. Man kunde göra ett litet test för att se vart man hade svårt att hitta kraften. Av testet och tipsen att döma så kämpar många människor som går med i VV att få stöd i deras viktkamp. I hemmet backas de inte upp, ibland till och med motarbetas de.

Tänk att ta tag i sig själv och vilja göra en förändring och mötas av motstånd från sin egen familj. Jag tittar på mitt stöd. Dels har jag hela min familj som hejar på och intresserar sig för mina framsteg. De vänner som vet något ger mig uppmuntrande ord. Och min sambo, min fina, fina, fina sambo lagar mat. Min mat. Till oss båda. Han står där och mäter upp olja i teskedar. Sticker in huvudet i sovrummet där jag och Grodan leker
- Får jag använda tomatpuré?
En liten stund senare
- Går det om jag behöver använda 2 teskedar olja?
Och så en sista fråga
- Grönsaker kostade ingenting va? Så jag kan ta så mycket jag vill?

Varje dag lagar han maten. Enligt VVs recept. När vi inte äter efter recept så dubbelkollar han allt med mig innan han häller ner något i maten.
- Hur många points blev det här, frågar han när vi sitter och äter god mat för femtielfte dagen i rad.
Min sambo kan det där med att laga god mat. Att få igång en blek pastasås gjord på lightprodukter med fond och kryddor.

Jag är så oerhört tacksam för hans enorma support. Och det spelar ingen roll att han åker med på tåget och tappar några kilon som han själv har lagt på sig. Det är ändå stort att så helhjärtat ställa upp med så mycket.

Jag älskar min sambo. Det här är bara en av många anledningar till varför.