Nu har jag skrubbat hela duschrummet. Fingrarna är som russin. Men gud så skönt.
Mina föräldrars hus börjar ju bli lite slitet. Det är i behov av nya ägare. Färska, hungriga nybyggare som renoverar huset från topp till tå. Men inte ska de sälja. Och att renovera är de inte intresserade av. Tid och pengar lägger de på vårt landställe istället.
Men nu har jag skrubbat de slitna hörnen. Duschkabinen må kanske inte skina som nu, men den är ren och betydligt fräschare än nyss. Och badrummet luktar gott.
Lördagens aktivitet har annars varit och på klädbytardag i Missionskyrkan. Vi hittade lite bra kläder till Grodan. Lite byxor, någon boddy och en jacka till senvinter/vår. Ett par snygga jumpadojor och en leksak.
Barnkläder och leksaker ska man tusan köpa på loppis och klädbytardagar. Hade vi kommit tidigare hade det funnits fina, fina overaller till vintern. Men när vi kom var de bästa borta. Men nästan helg är det klädbytardag igen i nästa del av stan.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte