och så hamnade jag i en svacka. och tänkte att det är väl för att jag precis har skrivit om hur bra allting är, men det finns ju inget sånt balanskonto för fan. men ibland undrar man ju.
gräl med mr S; det händer inte särskilt ofta, fast just nu enligt honom så är jag bara en grälsjuk jävel som bara är ute efter att bråka. och det är jag inte. men vi tycker olika. och när jag tycker att jag kommer med konstruktiv kritik så tycker han att jag dissar honom. när han sedan återberättar det jag sagt så är det med hans egna tolkningar, typ "du tycker ju att jag inte gör någonting" när det i själva verket handlar om att jag har föreslagit att man kanske ska ägna sig åt ETT projekt och slutföra det och inte dra igång nya istället för att avsluta de gamla. för de här halvfärdiga projekten som han har åtagit sig att göra här hemma retar mig till vansinne, att det är har blivit som en liten platå av inte uppsatta hyllplan på golvet i matrummet, små lådor med skruvar och batteriladdare till skruvdragaren är som prydnadssaker i en uppsatt hylla, lister som aldrig spikas fast, och ja, när vi ändå är igång, varför är det så jävla svårt att diska ur kastrullerna och torka av spisen när man lagat mat. och sånt. men det är känsliga grejer, uppenbarligen, och jag blir frustrerad, för jag känner att det går mig på nerverna när saker och ting bara fortsätter vara halvfärdiga och provisoriska, men hur jag än försöker ta upp det så möts jag av ett så massivt motstånd med alla taggar utåt och jag kan fan inte ta mig igenom och få fram det jag vill ha sagt. och det gör mig både förbannad och ledsen, och så kommer jag till en punkt när jag inte orkar mer och då stänger jag av. då stänger jag av, och enligt mr S (just nu) är det samma sak som att gå omkring och sura och tiga demonstrativt i syfte att straffa honom. och det är fan inte min stil, men just nu är det uppenbarligen den bilden han har av mig. och det gör ju inte saken roligare.
och så igår kväll så tyckte jag att han stack en jävla kniv i ryggen på mig, han sa verkligen fel sak vid fel tillfälle, och det känns svårsmält och oerhört svårt att förlåta just nu. det var en jobbig sinnesstämning att somna i, en jobbig sinnesstämning att vakna i och jag fick tvinga mig själv att försöka le hela vägen till jobbet för att försöka komma i någon slags balans, det gick väl sådär kan jag säga.
och till råga på allt stack valpen från mig, vi var ute och gick, S-hunden var kopplad och valpen var lös och jag var väl inte så jättefokuserad på honom, för jag har för det första varit så övertygad om att han aldrig skulle springa ifrån oss båda, FLOCKEN liksom, och för det andra så har han alltid varit jätteduktig på inkallning. men så idag fick han upp ett viltspår när han var kanske 30 meter bort och vips for han iväg uppför en backe i en jävla fart och brydde sig inte ett dugg om mig. och jag uppför samma backe, något långsammare då, men när jag nådde krönet var han redan utan synhåll och jag visste inte ens åt vilket håll jag skulle börja leta. jag fick nästan panik och halvsprang omkring lite planlöst och ropade, efter några minuter hörde jag honom skälla på avstånd och sedan fick jag syn på honom låååångt borta, men då hade han antingen tappat spåret eller ångrat sitt tilltag, för han kom som ett skott så fort han fick syn på mig. så det slutade ju åtminstone bra. och jag försöker intyga mig själv om att om man har en JAKTHUND som dessutom är i puberteten och man låter den gå lös i marker där det fullkomligt dräller av både harar och vildkaniner och sorkar och annat småvilt, så får man såklart räkna med att sånt här händer. men eftersom jag är i ett taskig sinnesstämning så känner jag mig bara helt MISSLYCKAD.
och så här gick min löneförhandling. alla andra verkar ha blivit erbjudna runt 500-600 kronor, och efter att ha tänkt på saken så erbjöd chefen mig 1600 kronor, men jag spände ögonen i honom och ville ha 3000 kronor mer. och då ville han ha ytterligare betänketid, så jag ska få besked imorgon. i bästa fall erbjuder han mig några hundralappar till så att det åtminstone verkar som att vi kompromissar, och i sämsta fall får jag nöja mig med de där 1600. som ju i och för sig är mer än vad de flesta andra får, så man får väl vara glad för det lilla.
och nu ska jag försöka prata istället för att skriva, vi får se hur det går.