Självdiagnoser

Psykologiskt har jag diagnosticerat mig själv med en twilight-inducerad åldersnoja. Jag fyller 37 om två månader och Så- gammal-vill-jag-inte-vara. Inte så att jag vill vara 17 heller. Det mest skrämmande med 17 är att Miss T är 17 om 10 år och jag var 17 för 20 år sen... Nä kanske 22 vore bra. Jag hörde en spaning från spanarna för ett tag sen (kan ha varit ett år sen t.o.m. ) om att alla egentligen strävar efter att vara 22, att 22 är det perfekta åldern. Jag hade det bra som 22 åring. Jag var snygg, smart och charmig. På toppen av min "party girl at the center of attention" period.

Nä 37 alltså... Nu vet jag att många andra på hypo är väl över 37 och verkar trivas så jag antar att man kommer över det. Det enda positiva med eländet är att jag har börjat träna som en tokig.

Fysiologiskt har jag ont i ett öra, fast inte på öroninflammationssätt. Diagnoserna har gått från hjärntumör till vaxpropp och nu landat på det banala tandvärk. Jag har inte varit hos tandläkaren på tusen år, det har bara inte prioriterats och jag har inte haft några problem. Jag har inte alls lust att ta tag i det men jag antar att jag måste, någon som har ett tips på en bra tandläkare i Uppsala, min tidigare flyttade härifrån.

Idag har maken och missT åkt till London. Det ska bli jättespännande att höra hur den resan blir. Jag och Gabo ska åka lite kortare men ändå. Vi ska åka tåg till Stockholm och sen tunnelbana för att luncha med min äldsta vän. Vi har inte träffats på drygt ett och ett halvt år så det är baskemej dax och ännu en gång så är det faschinerande att när vi försöker planera något med månaders framförhållning så får vi aldrig till det men om vi snor ihop något dagen innan funkar det vanligen jättebra.