Uppdaterat

Ja just det, uppdatera lite mer officiellt också kanske.

I korthet hände följande. Åkte in för igångsättning tisdag morgon förra veckan. Fick en bardkateter uppkörd i... ja ni vet. Skrek sönder trumhinnorna på personalen som insåg att det inte var bästa sättet att sätta igång mig. Fick således prostaglandingel i stället. Sen värkar. Sen mer gel. Sen mer värkar. Och där låg jag och skrek och trodde att slutet var nära. Efter ett dygn hade jag inte öppnat mig en millimeter. Riktigt patetiskt. Jag var ju emot EDA på grund av en tidigare jäkligt jobbig upplevelse, men det började bli ganska kritiskt. En narkosläkare skickades in att prata med oss. Han var helt underbar, och kunde förklara exakt vad som hänt vid min förra trista upplevelse, och efter det samtalet insåg vi bägge att vi inte behövde oroa oss. Jag tog således EDA trots allt. Det här med att det kallas "stand up" EDA är ju däremot en myt. Den tog så bra att mina ben inte bar.

Efter EDA'n sattes värkstimulerande dropp. Det var jag också emot, japp. Men det var uppenbarligen tvunget. Värkarna tilltog och EDA'n hjälpte. Från att ha legat och vrålat i pinvärkar (mycket av det minns jag inte ens) ändrades det till att jag kunde sitta upp och faktiskt prata ett och annat ord. Sambon hjälpte till med lustgas och jag förbrukade nog sjukhusets halva årsförbrukning. Efter ett tag med värkstimulerande dropp och EDA började jag faktiskt öppna mig så som man ska.

Framåt kvällen på onsdagen närmade sig slutet på förlossningen. När klockan var ungefär 23 fick jag veta att det var ungefär en timma kvar, sedan skulle barnet sannolikt vara ute. Jag hade då genomgått hela förlossningen fram till krystskedet, öppen 10 cm och allt gick bra. Men så kom det en lätt flod av missfärgat fostervatten... och ett snabbt test visade att det fanns risk för syrebrist hos barnet. Kris och panik.

Det blev ett jäkla pådrag vid min säng, en grönklädd människa kom in och förklarade att det var akutsnitt som gällde och inte om fem minuter utan nu. Narkosläkaren sprang runt och fräste åt alla andra, det var bråttom bråttom. Plötsligt befann jag mig i ett sterilt rum och narkosläkaren frågade gång på gång "är det kallt här". När jag inte kände kyla annat än uppemot halsen var jag tydligen bedövad nog. Jag låg bakom ett stort grönt skynke och mådde allmänt halvkasst, allt var rätt dimmigt och jag förstod inte riktigt vad som hände. Det började dra något enormt i magtrakten och plötsligt hörde jag ett skrik. Sambon och barnmorskan sprang iväg, jag låg kvar och började spy. Att spy i liggande läge var inte trevligt. Sen fick jag någon mysko reaktion och en smärta utan dess like i käkarna. Jag frös och frossade och hade feber, käkarna var stela som is och jag kunde inte annat än bita ihop i total kramp.

Sen är det rätt dimmigt men jag tror att någon kom och visade upp barnet. Jag minns att jag fick fråga flera gånger innan jag fick svar på "vad blev det". Och det var en flicka, precis som jag trott. Sedan ivägrullad till något uppvakningsrum där jag fick varma filtar och någon form av värmeblås på mig. Jag frös så jag skakade, kunde knappt tala för käkarna var helt låsta. Sambon höll i vårt barn och såg mestadels helt lyrisk ut. För honom var det en fruktansvärd upplevelse när han ett tag trodde han skulle förlora oss bägge. Men allt gick ju bra.

Så någon gång vid 2-tiden på natten blev jag inrullad på BB och fick ett rum. Bedövningen gjorde mig helt förlamad och jag hade inte tillstymmelse till känsel från någonstans kring brösthöjd och neråt.

Sedan stannade vi kvar i 5 dagar, betydligt längre än man brukar, men jag var ganska stukad så det var nödvändigt. Fick en jäkla massa läkemedel i mig, mängder med penicillin för att häva infektionerna och febern, antikoagulantia och antitrombosmedel, starka smärtstillande och diverse annat. Kände mig som ett helt apotek.

Lillan mådde riktigt dåligt en av kvällarna på BB, så det blev en sväng till neonatalen. Vi upplevde den kvällen ett bottenskrap av personal (barnmorskan på BB), samtidigt som personalen på neonatalen var helt underbara. Totalt sett under förlossningen och BB-vistelsen har vi träffat nästan bara fantastiskt bra människor. Sen är det vissa undantag, en del amningshysterikor och andra otrevliga människor som försöker trycka ner en i skorna trots att man gör sitt bästa med det mesta.

Väl hemma kämpar jag nu på med amning och för låg mjölkproduktion. Vi tilläggsmatar men det får gå, hellre det än ett hungrigt barn.

Bäst av allt är att allt gick bra.