jag känner mig sliten. men jag är hemma igen. kalaset var...ja, som kalas i min familj är. som bäst när de är över helt enkelt.
kalas i vår familj är så enormt koncentrerade eftersom ingen träffas annars, så alla ska hinna uppdatera sig på varandras liv under några timmar. det blir stimmigt och pratigt och rörigt, för det är ju en massa barn inblandade som tycker att de vuxna är astråkiga som bara sitter och pratar. så tillvaron fylls av tappade trådar och ingen hinner vare sig lyssna eller berätta någonting till slut. och när allting är över så sitter man där med skavsår på trumhinnorna och försöker summera hur folk har det, och det går väl SÅDÄR.
så ja, sliten är väl bara förnamnet. och så har jag bränt mig i solen IGEN. men jag har john ajvide lindqvists nya bok att trösta mig med, så jag överlever helt klart.