Att vara mammaledig är ju inte bara jobbiga dagar och att vara gnällig kinkig morsa som grinar "Jag vill..."
Det är ju den andra sidan av myntet också. Den fantastiska.
Som att vakna på morgonen när Sambon ska iväg till jobbet. En puss på munnen så säger han
- Du, jag lägger över Grodan hos dig.
Grodan är vaken. Runda vakna ögon tittar på mig och sen kommer ett leende som sprider sig i hela hans kropp så att armar och ben spritter.
- Godmorgon
Gordan ler allt mer. Tills han inte vet vart han ska ta vägen. Vi ligger där, ler, skrattar och pratar. Grodan pratar mest. Han provar vartenda ljud han kan komma på. Så lycklig över att det är morgon igen. Han hade ju ingen aning. Så varje morgon är alltid lika överraskande och rolig.
Eller när man får vara med när Grodan tar ett steg i utvecklingen. Hans första leende. Hans första joller. Just nu kommer nya ljud från honom varje dag. Han provar och lär sig.
När han gråter förtvivlat men blir alldeles lugn i mina armar.
När han får ordentliga pussattacker från mig och visar inget annat än sann uppskattning.
När han har somnat tryggt i mina armar.
Och det totalt lönlösa i att stressa. Inget blir snabbare gjort för att man stressar. Det enda som händer är att man får en väldigt kinkig groda... och så får man inget gjort.
Jag fyller 43 år 2018.
Har två barn. Sambon blev Man när prästen vigde oss.
Vi bor halvvägs ut på landet. Bland åkrar, ängar och grusvägar.
De senaste 4 åren har livet gett oss prövningar som fått mig att ompröva vad som är viktigt i livet.
Det har gjort mig lite mer ödmjuk till tid, plats och rum. Gett mig nya perspektiv om vad som är viktigt.
Men det har också gjort mig rädd.
Jag väntar på nästa käftsmäll och tror att om vi planerar framåt i tiden så är det som att be om dåliga nyheter.
Allt får mig att sakta ändras. Till något bättre? Förmodligen inte. Men till något lite annat.
Valspråk
Face it... jag är den jag är vare sig jag vill det eller inte